Birca Hästgård

Artiklar

Under denna överskrift kommer jag att publicera artiklar i olika ämnen. Det kan vara debattartiklar, hästkunskapsartiklar m m. Vill DU skriva något till denna sida är du välkommen. Maila mig, så tar jag in ditt brev på denna sida. PS! Du kan skriva under psedonym men jag måste veta ditt namn! Inga anonyma insändare tas in....

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Mera om ryttarens kontakt till bettet... 

Jag fick ett mail för en tid sedan som reaktion på mitt blogginlägg "Lätt i handen" om tryck på bettet. Jag har fått tillåtelse att publicera mailet här eftersom jag tycker att det finns många bra synpunkter i det! 

till toppen

åter till startsidan

Djurskyddet i fara?

Något som jag under en längre tid reflekterat över är hur kostnaderna för veterinärbehandling av hästar SKENAT senaste åren. Även i hästtidningarna pågår just nu en debatt både om detta faktum men även kopplingen till hur kostnaderna för att försäkra häst också skenat…

När man nu hör att enkla veterinärbesök som innebär t.ex en tandraspning och behandling av en enklare sårskada under normal arbetstid vardagar kan kosta över 4.000 kr blir man förskräckt! Visserligen då med en del föreskrivna mediciner men ändå!  För några år sedan skulle ett jämförbart besök kostat knappt hälften. Även om kostnaderna har ökat så skall ingen inbilla mig att de ökat SÅ mycket på denna korta tid!

Som en jämförelse kostar ett dagsverke (8 tim) skogsröjning ca 2.900 kr. Då ingår kostnaden för röjsågen, bränsle OCH resa till och från arbetsplatsen….

Ett veterinärbesök kostar numera ofta kring 1.000 kr redan innan veterinären stigit innanför stalldörren! Det är stationsavgift, restidsavgift, bilavgift osv som finns i denna ”grundavgift”. Sedan kan att veterinären sticker en spruta i hästen kosta omkring 200 kr (observera att detta innefattar inte själva preparatet utan är ”arbetskostnaden” för att sticka in sprutan)… Osv, Osv…

Problemet här uppe i Norrbotten är dessutom att det knappt finns någon konkurrens mellan veterinärerna, de är snarare för få. Distriktsverksamheten (Jordbruksverket) sätter ribban för priserna och det finns ju ingen motivation för de privata veterinärerna att vara särskilt mycket billigare – de har ju fullt upp i alla fall med jobb!

Ett annat problem är som jag ser det att djurskyddet riskerar att komma i kläm! Ju högre kostnaderna blir desto mera drar sig hästägare för att ringa till veterinären. För även om man har hästen försäkrad så kostar besöket kanske flera tusen kronor. Pengar som allt ifrån alla har extra i börsen…

En bekant till mig berättade att hon precis höll på att fundera på hur hon skulle göra med försäkringen på sin häst. Hon hade den försäkrad för 50.000 i livvärde plus veterinärvård och detta kostade henne 9.000 kr/år. Hon köpte hästen för ett par år sedan för just 50.000 kr så efter fem år har hon betalt hästen ytterligare en gång i försäkringspremier…

  OM hästen så blir sjuk eller skadad så kostar det alltså en hel del även om hästen är försäkrad – först självrisk (finns flera nivåer men ca 2.000 kr är vanligt), sedan finns det mycket som försäkringen inte täcker som också räknas bort från ersättningen. Som om inte detta vore nog ersätter de flesta bolag bara 80% av det som blir kvar av kostnaden… Nytt för i år är dessutom att flera bolag satt ersättningstak på t.ex hältutredningar/behandling (Agria har visst satt taket till 12.000 kr).

  Det verkar som alla kring ”hästindustrin” försöker ”sko sig” allt vad de hinner och tyvärr är det i slutänden troligtvis hästen (som vanligt) som får betala det högsta priset….

  Ett annat exempel är att idag är det förbjudet för veterinärer att försälja läkemedel. Alla läkemedel förutom de som används vid den inledande behandlingen (av veterinären) skall djurägaren köpa på apotek. En mycket stor del av landets veterinärer bryter mot denna förordning och lämnar ut nödvändiga läkemedel till djurägaren för att denna skall slippa åka till apoteket (vilket jag i och för sig tycker är bra). Även landets distriktsveterinärer (med Jordbruksverkets goda minne) bryter regelmässigt mot denna lag. Enligt svensk lag skall de läkemedel som åtgår vid veterinärbesöket tillhandahållas till självkostnadspris. Jordbruksverket lägger dock på 30% på de mediciner man säljer till djurägarna! (och förmodligen gör de privata veterinärerna också detta).

Läs mer om ovanstående på nedanstående (sid 2 och 3).
http://www.veterinarer.se/Visbladet/2008/mars/ViS%202008%20mars%20nr%2014.pdf

Till sist: ”missförstå mig rätt” – jag tycker att en bra veterinär är värd sin vikt i guld och de skall definitivt ha bra betalt! MEN, dagens veterinärkostnader börjar definitivt närma sig nivåer som inte är rimliga! Jag vet också att t.ex distriktsveterinärerna får lön från Jordbruksverket och den lönen inte nödvändigtvis speglas av de kostnader som vi hästägare får betala. Men jag vet också att även vi som jobbar inom andra branscher har kostnader och arbetsredskap – skulle jag t.ex räkna på det vis som man uppenbarligen räknar på Jordbruksverket när man sätter priser på olika behandlingar m m så skulle en ridlektion antagligen kosta ett par tusen kronor! 

”Alla” – veterinärer, försäkringsbolag, djurkliniker mfl verkar ”ta igen” sina kostnader på både ”gungan, karusellen och rutschkanan”. Antagligen har t.ex dagens försäkringssystem hjälpt till med att driva upp alla kostnader. Så länge ”någon annan” betalar så finns det ingen gräns för hur mycket priser kan stiga… Samma kan ju ses på t.ex tandvårdsområdet när det gäller människor – när subventioneringssystemet förändrades kan ju inte alla inblandade helt plötsligt säga ”ojdå, vi har överdebiterat i en massa år – nu sänker vi priset!” utan då är och förblir kostnaderna på hårresande nivåer…. Och det här med ”fri konkurrens” är i stort verkningslöst – är det någon som t.ex märkt att elen blivit billigare sedan det blev fler aktörer på marknaden? Nä, jag trodde väl inte det!  ”Dold” kartellbildning finns inom de flesta branscher, se bara på bränslemarknaden. Höjer en priset, så höjer alla (det finns en ”tyst” överenskommelse)…. Synd bara att det ytterst sällan fungerar i andra riktningen.

  Är det någon som har förslag på hur vi kan påverka ovanstående situation? Vi hästägare måste försöka göra något – i annat fall finns risken för att djurskyddet drabbas!

till toppen

åter till

En skolad mun? 

Hur många ryttare har upplevt en skolad mun på hästen och vad ÄR en skolad mun?

Senaste tiden har mycket fokuserats på att dagens ryttare spänner nosgrimmorna för hårt när egentligen (enligt min uppfattning) fokus borde vara på varför tycker ryttarna att det behövs??? Dvs varför upplever man att det finns ett behov av att spänna nosgrimmorna så hårt att det knappt går att få loss dem? På många bilder (o även bilder på högt utbildade hästar) ser man hur nosgrimman skär in i nosryggen så att faktiskt profilen förändras – och då är nosgrimman HÅRT åtdragen eftersom den ligger direkt på ben….

Frågar man ryttare varför de spänner nosgrimman så hårt får man oftast till svar – ”Det är för att hästen inte skall kunna gapa!” Det är ungefär som att sätta en munkavle på någon som man tycker har obekväma synpunkter…. Dennes synpunkter kommer med all sannolikhet inte att försvinna men däremot tar man bort vederbörandes möjlighet att uttrycka dem verbalt!

Ovanstående får mig därför att ställa frågan här ovan – hur många ryttare har någonsin upplevt en skolad mun på en häst? För hur skall man veta hur det bör kännas om man aldrig upplevt det själv?

  Vad är då en skolad mun hos hästen? Ja, i korthet är det hästens förhållningssätt till bettet och även ryttarens hand. När man först sätter ett bett i munnen så tycker de allra flesta hästar att det innebär ett ganska stort obehag – bl.a för att det egentligen inte finns någon plats i hästens mun för bettet (tungan uppfyller större delen av hästens fria utrymme i munhålan) – därför är det en av utbildarens största utmaningar att få hästen att acceptera bettet och även de tygeltag som därefter kommer från ryttarens hand, via bettet till hästens mun.

Bettet ligger dessutom på hästens laner som är ett väldigt känsligt område i hästens mun. Om man känner på ett skelett så känner man att dessa laner har i det närmaste knivskarpa kanter som på en levande häst endast är täckta av ett tunt lager vävnad. Till detta kommer att hästen i grund och botten är ett ”mottrycks-djur” vilket gör att ett tryck på lanerna (av bettet) på de flesta hästar resulterar i att de trycker emot. Min erfarenhet är att ca 70-80% av alla unghästar reagerar på det viset. Övriga procent reagerar med att undvika bettet istället och ”gå bakom hand”.

När man skolar en hästs mun är då flera saker viktiga – framför allt att det måste få ta TID för hästen att få en bra kontakt med ryttarens hand. Eftersom hästens laner är så känsliga är det också viktigt att man undviker att sätta tryck på dessa (dvs att ryttarens hand verkar bakåt) utan istället sätter tryck på hästens mungipor (som är flexibla och där inte trycket orsakar smärta på samma sätt som på lanerna) genom att låta handen verka uppåt istället för bakåt.

Ja, jag vet, ovanstående är som att svära i kyrkan! Men jag har själv ridit in och omskolat flera hästar så jag vet att ovanstående fungerar mycket väl! Mycket, mycket bättre än den allmänt använda metoden ”låg, fixerad hand”. Något som väl ”funkar” på sätt och vis men bara för att denna hand efterliknar en inspänning – något som i sig mest har negativa effekter på sikt. En låg fixerad hand resulterar oftast i en häst som söker den typen av "stöd" i alla lägen. Viktigaste uppgiften för ryttarens hand borde i stället vara att följa hästens mun och det är det väldigt svårt att göra med en låg och fixerad hand!

En annan sak som hästen måste lära sig är att slappna av i käken och tungan och i och med det ”tugga” på bettet. Utan den avslappningen i tungan och käken blir munnen ”död” och stum – något som alltför många hästar är i munnen.

Först när hästen gjort detta – dvs slappnat av i munnen samt accepterat bettets inverkan i munnen kan man börja etablera kontakt med hästens mun.

Och – vad är då kontakt? En del kallar det stöd men personligen tycker jag inte att det är ett så lyckat ord eftersom det åtminstone för mig betyder att hästen lägger vikt i tygeln och så fort den gör det (enligt min uppfattning) bär den sig inte längre själv. Kontakt däremot är väldigt viktigt men för mig är det att det finns ett ”sug” i kontakten till hästens mun och att hästen följer handen. Dvs att om jag ber hästen sänka/länga sig eller höja nacken så följer den villigt med.

För några år sedan gjordes flera forskningsförsök med kraftmätningsutrustning i tyglarna för att mäta hur mkt kraft ryttare använder vid ridning. Skrämmande nog så visade de flesta resultaten att ryttare använde i snitt 2,5 kg tryck i tyglarna och vissa ända upp emot 12-15 kg. Skrämmande! Inte underligt att man då måste ha hårt åtdragna nosgrimmor för att hindra hästen från att gapa….

Brist på kontakt är inte heller något man eftersträvar eftersom den hästen är ”rädd” och/eller undviker kontakt med ryttarens hand. Många ryttare som haft problem med hästens mun på vanligt bett och sedan hänger på ett stångbett (eller annat skarpt bett) brukar ofta säga att ”hästen trivs så bra med detta bett” när ”lättheten” de upplever i själva verket är att hästen undviker kontakten med ryttarens hand….

Hur mkt kontakt skall man då ha i det optimala fallet (och strävar men efter det är det lättare att hitta ”rätt”) – ja, ett sug i tyglarna och som de la Guérnière beskriver det ”den häst som är skolad med maximal finess, kan ridas med tyglar bara påverkade av gravitationen”.  En till synes sträckt tygel men utan tryck i – endast tygelns vikt i handen….

En skolad mun kräver också en skolad hand hos ryttaren. Hur välskolad hästen än är så reagerar den negativt (och ofta t.o.m mera negativt än den oskolade hästen) på en oskolad och hård/okänslig hand…

Nu kommer vi tillbaka till frågan i början av artikeln – har DU upplevt en häst med en skolad mun? Det är nämligen inte helt vanligt inte ens på hästar med hög utbildningsståndpunkt när det gäller ”krumelurer”….

Själv har jag genom åren provridit många hästar i mitt jobb som instruktör och tyvärr är de hästar som varit hyfsat skolade i munnen varit i minoritet…. De hästar som haft minst förstörd mun har ofta varit hobby-/skogsridna hästar där ägaren sagt ”men den kan ingenting”! De hästar som oftast varit mest förstörda i munnen har tyvärr ofta varit hästar som ”på pappret” varit mera skolade och som ofta (som det visat sig) varit ridna med någon form av inspänning (gummisnodd, inspänningstyglar, graman eller liknande). Hitta en väl grundriden häst är INTE lätt!

Problemet när hästen redan haft dåliga erfarenheter av bettet och ryttarens hand är att det ofta tar ganska LÅNG tid att rehabilitera. Speciellt om det är flera ryttare (med olika kunskapsnivå och erfarenhet som på en ridskola) som rider hästen. En häst som är oförstörd i munnen (och helst även skolad)  är därför betydligt mera värd än en som kan krumelurer men som är riden med hjälptyglar….

till toppen

åter till startsidan

Vad skapar och ökar motivationen hos hästen?

För en tid sedan var jag på resa söderut och råkade hamna på en träning för en B-tränare i dressyr. En av de ryttare jag såg rida red tydligen för första gången för denna tränare och fick bl.a därför frågan vad hon ville träna på… Kvinnan säger då att hon tävlar såväl hoppning som dressyr men att hon i dressyren har problem med hästens framåtbjudning och följaktligen skulle vilja ha hjälp med att förbättra denna hos hästen…

Det jag sedan såg och hörde fick mig att undra över hur olika vi människor ser på problem och problemlösning… För när ryttaren i fråga började rida så blev det åtminstone för min del rätt uppenbart att hon var en stor del av problemet med hästens framåtbjudning. Varför då, kanske du undrar? Ja, hon red med sporrar och hade en konstant hackande skänkel med något utåtvridna fötter vilket gjorde att sporrarna hackade i hästens sidor hela tiden. Dessutom hade hon ordentligt sågande händer som gjorde att hästen blev kraftigt förböjd och bakom hand. Vad hästen gjorde under dessa förhållanden var helt enkelt att ”checka ut”…

Denna B-tränares råd till ryttaren var INTE att få ordning på sina skänklar och händer utan istället ”sparka på” mera när hästen inte bjöd framåt. Och detta är tyvärr ingen överdrift utan ett direkt citat. Man undrar vid sådana tillfällen – saknas det inte lite utbildning och insikt? Insikt i vad som skapar och ökar motivationen hos hästen att arbeta?

Vad är det som gör vissa hästar mer gåvilliga än andra? Ja, dels är det hästens naturliga framåtbjudning – vissa hästar har massor av denna, andra är mera flegmatiska. Men den allra största inverkan har är de hjälper vi använder och hur vi använder oss av dem!

Alla hjälper vi använder när vi rider är inlärda hjälper – dvs hästen måste lära sig betydelsen av dessa och hur hästen reagerar på hjälperna beror hur vi lärt hästen! Oavsett vilka hjälper vi använder oss av kan ständig användning av dem göra hästen avtrubbad.

Det finns också två (huvud)typer av inlärning dvs negativ o positiv förstärkning. Vid dess ytterligheter så innebär inlärning med hjälp av negativ förstärkning att man bestraffar ett icke önskvärt och i princip nonchalerar önskvärt beteende medan man vid positiv förstärkning nonchalerar ett icke önskvärt beteende samt berömmer ett önskvärt. Även om all beteendeforskning tyder på att positiv förstärkning ger mkt bättre inlärningsresultat så bygger i stort sett all ridning mera på negativ förstärkning.

Personligen så har jag svårt att se att man skulle kunna jobba med hästar/ridning enbart med positiv förstärkning. Detta eftersom det finns tillfällen när hästens beteende kan bli farligt om man endast nonchalerar ett icke önskvärt beteende. Hästar är dessutom fysiska av sig av naturen och tillrättavisar varandra fysiskt för att etablera ledarskap mellan varandra. Däremot anser jag att vi alla skulle kunna jobba mycket mera med positiv förstärkning. Vi ryttare har generellt väldigt lätt för att ”bestraffa” icke önskvärda beteenden – däremot glömmer vi ofta att berömma när hästen gör det vi vill. Detta tar vi allt för ofta för givet!

En av de viktigaste uppgifterna som jag tycker att vi som ryttare har är att ”hitta en neutral” med våra hjälper. Dvs ett läge där vi överhuvudtaget inte inverkar med våra hjälper utan bara ”är ur vägen” och följer hästen. Det är en av de bästa belöningar vi kan ge hästen i ridningen!

Hackande/klämmande skänkel, ständigt drivande sits, handarbetande händer (med hjälptyglar) kan ofta resultera i en ”galen” eller avstängd häst (hur hästen reagerar beror på hästtyp och hur den är riden tidigare). Den ”galna” hästen får oftast stämpeln oridbar medan den ”utcheckade” hästen får epitetet att vara ”lat”, ”arbetsovillig” och/eller istadig.

RESPEKT, FÖRTROENDE och TILLIT är också viktiga byggstenar för att skapa o öka motivationen hos hästen. Respekt är ömsesidig, kräver uppmärksamhet från bägge parter och kan inte innefatta rädsla. Förtroende är också ömsesidigt och fodrar en hel del tillit – tillit till att motparten inte skadar en och inte heller är rädd för en. Vad som också ligger allra längst ner i botten (alltså är en förutsättning för såväl respekt som förtroende) är dominans (inte i en negativ bemärkelse utan att hästen ser en som en värdig och trygg ledare). Dominans kan man ta – däremot aldrig respekt, förtroende eller tillit – alla dessa byggstenar är något som måste förtjänas och som bara hästen (eller människan) kan ge!

En häst som har respekt o tillit till sin ryttare kan fås att göra nästan vad som helst och det utan problem! Trivs hästen med sin ryttare och dess ridning så ökar även viljan att bjuda framåt avsevärt – en av hästens mest grundläggande instinkter (om vi människor inte förstört den) är ju att röra sig framåt!

till toppen

åter till startsidan

Vad händer inom ridsporten?

Var för någon dag sedan in bl.a på Bukefalos och surfade runt. En sak som man slås av är att allt fler ridskolor (såväl i Norrbotten som i övriga landet) har stora ekonomiska problem och även minskande antal intresserade av ridning. De långa (många gånger minst 3-4 år) köerna till ridning är i de flesta kommuner bara ett minne blott…

Vad är det som gör att allt färre väljer att börja på ridskola? För hästintresset som sådant ökar fortfarande i landet om man skall tro t.ex turismbranschen. Personligen tror jag att det finns många förklaringar till det men här nedan listar jag några troliga… 

-         idag finns det (i motsats till 70-80tal) otroligt stort fritidsutbud för tjejer! Tjejer har ju i alla år stått för ca 90% av de ridintresserade. Konkurrensen har därmed ökat – inte bara från andra ridskolor utan även från andra fritidsverksamheter.

-         Konkurrensen har ökat även från andra hästrelaterade verksamheter – mängden alternativ som t.ex westernridning, akademisk ridning, islandshästar osv har ökat otroligt mycket senaste 10 åren. Många väljer därför av olika skäl att syssla med något av dessa alternativ. Kanske framför allt vuxenryttarna.

-         Ridning har hos många gått från att vara ett verkligt hästintresse till att bli en av veckans många aktiviteter som man lägger en timme på…

-         Många köper häst/ponny väldigt tidigt – efter att kanske ridit bara några terminer på ridskola och ibland inte ens det. Detta är något som många som är engagerade inom ridsporten är oroliga för eftersom det allmänna hästkunnandet samtidigt sjunker i landet.

-         De traditionella ridskolorna har nog allmänt sett varit ganska dåliga på medlemsvård – dvs att ta hand om sina elever. De långa köerna har många gånger nog resulterat i attityden ”mister vi dig så finns det 100-tals som står på kö för att ta din plats”….

-         Det finns en allmän attityd i samhället att allting skall gå fort, vara spännande hela tiden osv. Lära sig ridning ordentligt och på ett sätt som resulterar i en god sits och inverkan tar dock TID. För många ryttare verkar det dock vara viktigare att så snabbt som möjligt få börja galoppera och hoppa…. Att man kanske inte kan sitta ordentligt för att inte tala om inverka på ett riktigt sätt verkar ha underordnad betydelse. 

-     Ovanstående kan också vara ett av skälet att man tidigare och tidigare skaffar egen häst vare sig man är mogen för det eller ej... Man vill så fort som möjligt (och till vilket pris som helst) "komma vidare" och t.ex börja tävla. Möjligheten att tävla på en ridskolehäst är trots allt begränsad och dessutom måste man i så fall dela med sig av den hästen... Något som dagens barn också verkar ha lite svårt för... :-)

-         Att driva en ridskola är något som är väldigt kostsamt – hästar är inget man ställer bort när de inte används utan de kräver skötsel och mat 365 dagar om året. Att rida blir därför relativt kostsam fritidssysselsättning jämfört med en del annat. Detta TROTS att de flesta ridskolor har mer eller mindre stora ekonomiska bidrag från stat och kommun!

-     Forskning har visat att barn/ungdomar lägger i genomsnitt 4-5 år på sin idrott. Dvs snitt-tiden inom en idrott brukar vara 4-5 år. Tidigare var det få ridskolor som tog in elever som var yngre än 7-9 år. Idag kan man på vissa ridskolor (ganska vanligt) börja rida redan som 4-årig (och i vissa fall ännu tidigare). Med andra ord - den som börjat som 4-åring kanske har ledsnat redan som 8-9 åring (antagligen ännu tidigare för i småbarnsåldern har man ingen uthållighet!). Detta alltså vid en ålder där man tidigare BÖRJADE rida! Personligen ser jag INGEN fördel med att starta ridningen för barn tidigare än vid 8-10 års ålder (annat än ev barnridning). Först och främst för att små barn varken har motorik eller koncentrationsförmåga för att kunna lära sig rida men även ur säkerhetssynpunkt. Dessutom gör detta intag på ridskolorna att man antagligen i stort sett kommer att sakna ridintresserade som vill börja rida när de är 9-10 år! Dessa har redan ridit/åkt häst och ledsnat....

Ovanstående blev ganska många punkter och jag har inga lösningar på detta - det är mer en reflektion från min sida. Jag 
har jobbat över 30 år inom ridskolevärlden och har sett förändringarna (på gott och ont) inom hästsporten. Jag tror också att vi bara har sett "toppen av isberget"....

till toppen

åter till startsidan

 Idrott för barn/ungdomar – lust eller plikt? 

Läste för några år sedan en undersökning där man tittat på om och hur i så fall idrottande ungdomar upplevde press ifrån sina föräldrar när det gällde deras idrottande. Det visade sig vid denna undersökning att en skrämmande hög procent upplevde stark press ifrån sina föräldrar! 

Ibland undrar man hur det står till när man hör talas om barn som har träningar/matcher m m i sin idrott 5-6 gånger per vecka. En vanlig kommentar är också att ”är jag inte med på alla träningar får jag inte spela match!” Jag förstår också att man måste ha någon form av närvarokrav på träningar för att få spela match – annars skulle somliga ungdomar kanske bara vara med på ett fåtal träningar, men närvaro på ALLA träningar???? Det kanske är ok att ha fullt närvarokrav om man har 1-3 träningar per vecka (kan tycka att redan tre gånger per vecka är mycket!) men handlar det om 5-6 träningar varje vecka skulle jag personligen som förälder vara väldigt tveksam till att utsätta mitt barn/ungdom för den sporten.

En annan vanlig kommentar är också ”hon satsar verkligen på sin sport och/eller är med i elitsatsningar!” Även jag förstår att skall man verkligen komma någonstans i sin sport så är mkt träning ett absolut måste MEN hur TIDIGT är det egentligen vettigt att börja med sådana satsningar?? Om man är 10-12 år så anser jag att detta borde vara helt uteslutet….

Även inom ridsporten finns det exempel på BARN där det görs stora satsningar i tidig ålder med tävlingar i hela landet och/eller tävlingar utomlands. Inom ridsporten köps det dessutom in tävlingsponnyer för mindre förmögenheter. Inte underligt att många barn känner sig pressade!

En annan sak i sammanhanget är att hur går ovanstående träningsdoser/allvar ihop med Riksidrottsförbundets ”Idrotten Vill” där det bland annat slås fast att barn under 12 år inte bör tävla på högre nivå just för att de är BARN? Enligt "Idrotten Vill" så skall tävling/träning för barn ha fokus på att vara roligt och inte heller orsaka träningsskador i tidig ålder.

Den enda sport som jag har närmare personlig kontakt med är ridsporten och där finns en tydlig trend bland de barn som tidigt haft stora krav på sig från föräldrarnas sida att prestera. Den trenden är att den dag dessa barn/ungdomar KAN bestämma själva så SLUTAR de ofta med sporten!

Många föräldrar verkar också försvara det hela med att ”hon/han tycker det är så roligt och vill göra detta!” Det kan kanske många gånger vara så men frågan är vilken medveten/omedveten press föräldrar sätter på sina barn? Är det VERKLIGEN barnets vilja/önskan som styr? Om barnet någon gång säger ”jag vill/orkar inte träna idag” (utan att för den skull vara sjuk) – vad blir då svaret från föräldern? Blir det ”självklart – vill du inte så slipper du!” (Finns det krav från sportens sida med närvaroplikt får man naturligtvis förklara vilka konsekvenser utebliven träning medför och låta barnet/ungdomen bestämma om de ändå vill låta bli träningen….) Eller blir svaret på ovanstående fråga ”men du vet ju att du måste!”?  Ibland (rätt ofta) får man också känslan av att det mera är förälderns önskan/ambitioner att barnet skall syssla med/bli framgångsrik i en viss sport än det verkligen är BARNETS önskan….

Hade jag haft barn (vilket jag inte har men däremot jobbar jag med barn och ungdomar) skulle jag istället ha låtit mitt barn prova på de saker han/hon ville prova under barnåren. Enligt min bestämda uppfattning så skall man inte specialisera sig förrän man är mogen fysiskt och psykiskt och dessutom har förmåga att verkligen göra ett helt och hållet EGET val (utan medveten/omedveten påtryckning från föräldrar). Om detta då innebär att stor framgång inom vissa sporter är ”uteslutna” – dvs att man måste vara väldigt ung när man börjar träna på ”allvar” då skulle det få bli så. Ingen idrottslig framgång är enligt min mening värt det pris barnet får betala för att börja hårdträna i tidig ålder!

Min uppfattning är att idrott/sport i första hand skall vara kul! Dessutom måste det finnas tid till ”fri tid” och annat här i livet än idrottandet! Barn måste hinna med att vara barn och bara vara!

till toppen

åter till startsidan

Träningsmetoder – hur och varför?

Det finns nästan lika många olika träningsmetoder som det finns tränare och hästhanterare! Såväl inriktning (”vanlig ridning”, akademiskt, klassiskt, western, islandsridning, olika NHinriktningar osv) som grundläggande filosofi kan skilja sig ganska mkt åt. Det finns dock två grundläggande metoder (dock ibland utan glasklar linje mellan dem). Enligt den ena arbetar man lugnt med hästen, så att tillit och respekt byggs upp genom en icke-våldsmetod. Den andra bygger på att dominans och rädsla dominerar i träningen.

Bägge dessa metoder ”fungerar” i viss mån, annars skulle de inte fortsätta användas. Det är t.ex möjligt att pressa de flesta hästar till saker, som de har svårt för eller är rädda för, genom att använda fysiskt eller psykiskt våld. Man kan dock diskutera om hästen efter ett sådant ”träningspass” verkligen lärt sig något….

Detta eftersom hos en häst som är stressad eller rädd är det sympatiska nervsystemet inkopplat. När detta nervsystem är inkopplat är hästen fysiskt och psykiskt i alarmberedskap. Detta påverkar hela hästens kropp såväl fysiskt som psykiskt men framför allt så är detta tillstånd instinktivt, vilket blockerar rationell inlärning och beteende. Som motsats till det - om hästen är lugn och trygg då är det parasympatiska nervsystemet inkopplat. I detta tillstånd är hjärnan mest mottaglig för ny inlärning, koncentration och rationella rörelsemönster. Vi människor fungerar för övrigt likadant.

En häst där det sympatiska nervsystemet är inkopplat (dvs att den är spänd och/eller rädd) kan man ofta få att utföra det den får besked om att göra, av rädsla för konsekvenserna, men det är absolut inte säkert att den kommer ihåg övningen senare! Anledningen är att den reagerade med sin instinkt och inte med sitt tänkande och förstånd, när den försökte göra uppgiften. Dessutom minns hjärnan hos hästen lång tid efteråt situationer när obehag/smärtan upplevdes. Lukter, en viss röst, en hästtransport eller annat som en gång medfört obehag kan lång tid efteråt framkalla en rädsloreaktion. Det klassiska exemplet är om t.ex en veterinär kommer in i stallet (med sin speciella lukt). Många hästar reagerar med nervositet (t.ex diarré) på veterinär utan att han/hon ens kommit i närheten av dem. Att man tar fram transportskydden är något annat som ofta utlöser en stressreaktion hos hästen (t.ex diarré).

Förväntningen av obehag är alltså en mycket stark psykisk faktor, som kan sitta i länge hos hästen, efter att det egentliga obehaget är borta. Så en häst som är tränad med dominans och våld kommer ihåg detta mycket lång tid efteråt.

En häst som är under fysisk/psykisk press har sämre inlärnings- och koncentrationsförmåga och blir fortare trött. Vad är det då som gör att träning med sådana metoder är mer och mindre vanliga inom hästsporten? Ja, det enda skälet jag kan se är att man pga okunskap, bristande förmåga att förstå hästen eller ett behov av att dominera en annan levande varelse väljer att arbeta med sådana metoder….

Så välj din tränare/utbildare noggrant så du får det din häst bäst behöver!

till toppen

åter till startsidan

Vad kännetecknar en bra ridutbildning?

Enligt min mening så är det främst att man får lära sig grunderna ordentligt och framför allt tränar in en god sits!

Att få galoppera och hoppa innan man lärt sig ovanstående är dels inte just mot hästen men inte heller bra för ryttaren i förlängningen! Att inte ha lärt sig grunderna riktigt innebär att ryttaren förr eller senare får problem med sin ridning. Och tro mig (jag vet av egen erfarenhet), att vara ”ombörjare” (dvs vara tvungen att lära om) efter att ha ridit ett antal år är inte lätt. Det är otroligt mkt svårare att lära om än att lära sig rätt från början!

Det tar dock i början (till synes) lite längre tid att lära sig saker om man skall göra det ordentligt. T.ex så får man kanske lära sig galoppera, hoppa osv några terminer senare än sina jämnåriga kamrater som rider någon annanstans. Något, som om man är i 10-14 årsåldern kan kännas trist… Men, tro mig – när man som ryttare skall börja rida svårare saker kommer den som har en bra grund ha mycket lättare för att göra dessa saker och kommer därför snabbare och med mindre problem lära sig dessa mer avancerade saker!

Jag får ganska ofta frågor som – hur länge rider ryttare med ledare, vilken termin får de börja galoppera och hoppa osv?

Detta är frågor som jag varken kan eller vill svara på! Detta beroende på att elever lär sig så olika fort. Det beror även på hur trygga de känner sig till häst. Det enda jag kan säga när det gäller ledare är att de normalt brukar kunna släppa ledare efter en termin – dock med reservationen att eleven då har fått tillräckligt självförtroende och kontroll för detta. En del ryttare kanske har ledare en bit in i eller hela termin två och det måste man som förälder vara beredd på.

Vissa ridskolor (är ganska vanligt) har fasta terminsplaneringar på vad eleverna skall göra/gå igenom på lektionerna. Dvs fasta lektionsplaneringar där termin 1, 2, 3, 4 osv är specificerade. En del har t.o.m så specificerade som att ”lektion nr 10 på termin 4 är det hoppning”…

Ovanstående är något som jag ser som helt omöjligt (och även olämpligt) att göra just pga att eleverna lär sig olika fort! Jag har istället mera långsiktiga mål (med delmål) som ryttarna skall kunna genomföra på ett bra sätt innan de går vidare. Jag brukar ofta säga att det inte är viktigt ATT man gör saker utan det är viktigt HUR man gör saker! Av ovanstående skäl lämnar jag inte heller ut några planeringar till eleverna eftersom det bara bäddar för besvikelser om jag måste ändra planen pga att de inte är klara, vid planerad tidpunkt, för nästa steg.

Dessutom finns det en viktig säkerhetsaspekt när det gäller att inte göra saker för tidigt. Har ryttaren för dålig balans och kontroll kan t.ex att börja galoppera för tidigt resultera i avfallningar och i och med det ofta även rädsla hos ryttaren. Att galoppera och hoppa redan medan man rider med ledare ser jag som helt onödigt (eftersom måste man ha ledare har man definitivt inte balans för att galoppera/hoppa) Dessutom är det på Birca mer eller mindre omöjligt eftersom jag bara har stora hästar. Skulle vilja se den förälder som hinner följa med hästen i galopp :-) ENDA skälet till att låta elever galopper/hoppa med ledare måste vara att man vill tillgodose ryttarnas önskan att få göra detta så tidigt som möjligt. Om man nödvändigtvis tycker sig vara tvungen att tillgodose dessa önskningar kanske man i så fall kan göra det i lina.... Rent utbildningsmässigt anser jag dock nyttan vara ganska marginell.

Så – elev som förälder – fundera på vad som verkligen är viktigt?! Att snabbt få börja galoppera och hoppa eller att få en bra grund att stå på inför en förhoppningsvis lång ”karriär” som ryttare?

till toppen

åter till startsidan

Trend i Piteå 

Senaste åren har det dykt upp en som jag ser det lite olycklig trend i Piteå….

Det är att många föräldrar som efter bara några terminers ridning på ridskola skaffar ponny/häst till sina barn. Ibland är det föräldrar som har mer (eller ofta mindre) erfarenheter som ryttare själva. I bästa fall har föräldern själv haft häst tidigare i sitt liv men i sämsta fall vet man litet (eller inget) om hästägande själva.

Vad är det för olyckligt med ovanstående tycker då kanske någon?

Ja, tyvärr ser man (och framför allt hör) om exempel där dessa nyblivna hästägare ”hoppar hästen nästan varje dag”, galopperar o rider flera timmar, ”flängrider” ute i skogen, kör hästen själv osv. Dels är dessa saker ibland väldigt farliga för orutinerade ryttare och dessutom inte särskilt bra för hästarnas hållbarhet. Många gånger får dessutom dessa nyblivna hästägare hållas utan någon vuxens uppsikt och kontroll.

Ett barn som ridit några terminer (eller t.o.m år) på ridskola är definitivt INTE mogna att ha ansvaret över en egen häst/ponny!!! Skall detta fungera MÅSTE du som förälder vara ständigt närvarande vid hantering/ridning/körning! Detta för ditt barns skull (säkerhetsmässigt) men även för hästens skull! Ett barn förstår oftast inte om hästen far illa av ridningen eller om hästens kapacitet överskrids. Det är ju så roligt att galoppera (och hoppa)!!! 

OM man trots relativt liten tidigare häst/ridvana ändå bestämmer sig för att skaffa häst är det OTROLIGT viktigt att man fortsätter rida lektioner på sin nya ponny/häst samt att man i samråd instruktör/tränare/förälder/barn/ungdom diskuterar hur man tränar/rider sin häst mellan lektionerna. Dessutom är det viktigt att man lär sig så mkt man kan om hästars behov, beteende och hantering. Det är ett ansvar gentemot hästen som man som förälder/hästägare tar på sig när man skaffar en häst! De flesta problem som uppstår i samband med hästägandet beror tyvärr på okunnighet eller nonchalans! Och i slutänden är det oftast ponnyn el hästen som får betala priset!!!

till toppen

åter till startsidan

Skicka hästen på in- ridning/körning, tillridning, problemlösning m m
– Vad betalar jag för???

Det blir allt vanligare att hästägare skickar sina hästar på antingen tillridning eller inridning/körning. Bland de som tar emot hästar finns såväl seriösa och oseriösa utbildare!

Att lämna hästen på utbildning/inridning/inkörning/problemlösning KAN vara välplacerade pengar men kan också vara rätt bortkastade. Mycket beror på hur kunnig och seriös utbildaren är! Det viktigaste av allt är dessutom (enl min mening) att man som hästägare utbildar SIG SJÄLV så att man kan ta till vara det hästen lärt sig hos utbildaren. Annars är man snart ”tillbaka på ruta ett” efter ett tag. Den absolut bästa lösningen är ofta att man som ägare utbildar sig parallellt (ibland tillsammans) med hästen. Och det kanske viktigaste av allt – att man inte skaffar sig häst (el kanske åtminstone inte en unghäst) innan man har god kunskap själv!

Om man nu tänker skicka hästen på utbildning så finns det en del saker som jag tycker att man skall tänka på:

v     Vilken kompetens har den man skickar hästen till? Kolla så noga du kan upp vederbörandes ev utbildning, erfarenheter på området, referenser, tidigare kunders uppfattningar osv.

v     Har personen i fråga registrerad firma? Sker betalning med faktura/kvitto/moms m m. Vid ev tvist eller missnöje är det svårt att göra något om man skickat hästen till utbildare som gör det svart! 

v     Hur läggs arbetet med hästen upp? Hur många dagar/vecka görs något med hästen? Vilken valuta hästägaren får för sina pengar hänger ju ofta på hur många ggr/vecka hästen arbetas… Obs. Behöver dock inte innebära ridning/körning varje dag utan det finns även andra saker som kan vara utbildande för hästen. 

v     Förs dagbok över arbetet med hästen? Detta är i så fall till stort värde för ägaren som därigenom tydligt kan följa vad som är gjort med hästen och hur det gått! Någon form av redovisning av arbetet med hästen tycker jag att man skall kräva som ägare! Inte nöja sig med vaga besked om att ”det går bra”…. 

v     VEM är det som arbetar hästen? Är det utbildaren själv eller är det någon familjemedlem, praktikant, anställd etc. Är det någon annan än utbildaren bör man kolla upp även vad denna person(er) har för kompetens och om arbetet görs under utbildarens överinseende eller ej. 

v     Skrivs kontrakt på vistelsen hos utbildaren? Det är en klar fördel vid ev tvister om vad som gäller för hästens vistelse hos utbildaren. Det är lätt att ta saker för givet – speciellt om inget skriftligt kontrakt är upprättat. Muntligt avtal är visserligen lika giltigt men OERHÖRT svår att bevisa. Ord står ofta mot ord! 

v     Vilka försäkringar har utbildaren? Dvs vad händer om t.ex hästen, utrustning eller någon människa blir skadad/förstörd? Vem står för kostnaderna? Normalt brukar utbildaren kräva att hästen har en gällande veterinärvårdsförsäkring eftersom hästägarens hästförsäkring oftast får stå för ev skador på hästen. Vem som skall stå för ev skador på utrustning (sadlar/selar, vagnar, hästtransporter m m) som hästen orsakar kan vara viktigt att göra klart med utbildaren innan man lämnar hästen. Annars kan en förstörd sadel/sele/vagn/hästtransport orsaka diskussioner i efterhand eftersom den typen av utrustning ofta handlar om rätt stora belopp pengar. 

v     Det är också viktigt att innan man lämnar bort sin häst göra klart vilka förväntningar man har på hästens vistelse hos utbildaren. Utbildaren måste också ge sin syn på vad som är rimligt att man hinner med under tiden hästen befinner sig hos denne. Såväl hästägarens förväntningar som utbildarens ”garanti” måste vara realistiska! En-två månader (som är en vanlig tid att lämna hästen hos utbildare) är en ganska kort tid – speciellt om det handlar om en problemhäst! 

v     Åk och titta på när utbildaren arbetar hästen – så ofta du kan! Dels får du då en förstahandsuppfattning om hur det hela går, dels kan du få tips för hur du själv kan arbeta hästen när du får hem den. Är det svårt (upprepade gånger) att få uppgifter från utbildaren om tidpunkt när hästen skall arbetas bör man dra öronen åt sig…. 

Till sist – något som jag personligen tycker är YTTERST viktigt är vilken filosofi utbildaren har i sitt arbete med hästen? Att det är en utbildare som jobbar utan våldsinslag som träningsfilosofi! Och missförstå mig nu rätt – hästar kan ibland vara våldsamma och/eller bortskämda (t.ex bitas o sparkas) som gör att utbildningen av dem innehåller lite hårdhänt korrigering (att hästen t.ex sparkas el bits är INTE acceptabelt!). Vad jag menar är istället vilken attityd/grundfilosofi utbildaren har i sitt hästhanterande! Att respekt och omtanke finns för individen hästen.

till toppen

åter till startsidan

Det svåra steget….

Det är svårt att vara ”bödel”….

Jag har tidigare skrivit om när tiden kommer för att man skall avsluta hästens liv och om hur svårt det kan vara. Jag har ofta haft förmånen att ha hästar som blivit väldigt gamla och som dessutom varit friska upp i denna höga ålder. Flera av mina hästar har fått sluta sina dagar när de pga dåliga tänder haft svårt att få i sig tillräckligt med foder – dessutom får gamla hästar ofta ett sämre proteinupptag vilket gör att de ofta tappar muskulatur sista åren. 

Som jag skrivit tidigare så har jag haft förmånen att kunna behålla hästar som inte är ”produktiva” dvs ”gör någon nytta” utan jag har kunnat ha dem kvar gående i en hage. Vissa (som det 23 åriga stoet har jag fått två föl efter, 15-åringen har jag betäckt två somrar, tyvärr utan resultat) har fungerat som avelsston andra har ”bara gått o skrotat i hagen”. Denna filosofi är något som jag fått reaktion från mer än ett håll – ”varför tar du inte bort hästen – den kostar ju så mkt, det är en massa jobb osv”. Och javisst – tittar man strikt ekonomiskt/arbetsmässigt är det vansinne att ha kvar dessa hästar (kanske med undantag av de som kan fungera som avelsston) MEN det är ett val som JAG gjort och som ingen annan har något att göra med! 

Min grundinställning är nämligen att tar jag på mig ansvaret för ett djur (häst eller annat) så är det ett ansvar som varar livet ut (djurets). Det är därför min skyldighet att inte ”göra mig av” med djuret bara för att det är obekvämt att ha det kvar! (Man kan ju naturligtvis tvingas sälja/slakta häst av olika skäl och jag dömer ingen som fattar andra beslut än vad jag skulle gjort utan ovanstående är MIN egen filosofi som jag försöker leva efter - med de konsekvenser som det medför).

Vad som istället är min ledstjärna är om hästen lider av sin ev skada eller ej (och om behandling kan leda till ett smärtfritt liv). Något som verkligen kan vara svårt att avgöra! Inte minst för att ”hästar kan inte skrika” – något som en kompis av mig fick höra under en föreläsning för ett tag sedan. Det går inte heller att fråga dem ”hur ont har du? ”Är livet värt att leva?” Är det akuta livshotande sjukdomstillstånd som ex tarmvred el dyl så är svaret ganska givet o beslutet ganska ”lätt” (om man nu kan prata i sådana termer när det gäller det här). Vid mera långdragna förlopp (som vid dessa två ston ovan) är beslutet om när (vilket det hela tiden gäller) inte lika självklart! Åtminstone inte för mig – för trots allt tar man på sig rollen som bödel och rätten att avsluta en annan levande varelses liv…. Ett ansvar på gott och ont...

till toppen

åter till startsidan

Hästmänniskor….

Dagens "smörgåsbord" inom hästsporten - det har på senare år kommit fler o fler "alternativa" ridstilar till Sverige.... När jag började rida på 70-talet så fanns det bara EN typ av ridning. Numera så är det western, islandsridning, akademiskt, klassiskt, "traditionell ridning" - you name it. Dessutom finns det ju även andra typer av verksamhet som innefattar hästar (som inte är ridstilar) – trav, galopp, sportkörning, skogs- och brukskörning m m.

Enligt min uppfattning så finns det verkligt skickliga utövare inom alla dessa olika inriktningar. Verkliga HÄSTMÄNNISKOR som har såväl kunnande som respekt för individen hästen. Har du turen att hitta en av dessa hästmänniskor passa på och ta till dig av deras kunskap!

Tyvärr finns det lika väl avarter inom alla inriktningar. Människor som med mer eller mindre våldförande på hästen, fysiskt och/eller psykiskt utövar sin sport/hästverksamhet. Många utan att ens förstå vad de gör. I de allra flesta fall skulle jag vilja påstå för det är ju inte många människor som medvetet går in för att göra hästen illa. Man tror i stället att det man gör är det bästa för hästen.... Och att man har en sund träningsmetod. Dessa människor kan också vara väldigt övertygande i sin tro på sina arbetsmetoder – därför är det viktigt att lyssna till sin magkänsla och fråga sig om synsättet/träningsmetoden verkligen är till hästens bästa?

Enligt min mening är ökad KUNSKAP den säkraste vägen för att våra hästar skall få en så dräglig tillvaro som möjligt. Kunskap om hästars beteende och behov, rörelsemekanik (så man vet vilken effekt ens träningsmetoder får på hästen), verklig insikt i hur och varför man tränar en häst så den skall förbli skadefri i så många år som möjligt o få ett långt liv m m.

Alla kan vi dra vårt strå till stacken - dels genom att försöka lära oss så mkt som möjligt själva men sen också genom att försöka förmedla den kunskapen till andra hästintresserade.

Så kom igen - läs, diskutera, träna och reflektera mera!!!

till toppen

åter till startsidan

Vad är det som är så hotfullt?

Vad är det som är så hotfullt med klassisk ridning (eller akademisk för den delen)? Något måste det vara eftersom många ”etablerade” tränare och ridskolors instruktörer reagerar så negativt när det förs på tal. Samma människor som ofta inte har något emot andra ”annorlunda” filosofier/inriktningar som NH (Natural Horsemanship) eller westernridning utan t.o.m inför dessa saker på sina anläggningar i form av kurser och/eller lektioner…

Men börjar man prata klassisk/akademisk ridning så blir det ofta tvärstopp! ”Det är inget vi inom SvRF skall syssla med!”, ”det går inte att använda i lektionsverksamheten”, ”det är så konstigt”, ”går inte rida så om man skall tävla”, ”klassisk ridning får vi inte hålla på med eftersom vi är anslutna till SvRF” osv. Sista kommentaren är speciellt märklig eftersom SvRF själva säger sig hålla på med just klassisk dressyr!

Personligen förstår jag inte vad som är så hotfullt/skrämmande/konstigt med en ridstil som förespråkar lätthet, ridning med så små hjälper som möjligt och med enklast tänkbara utrustning (dvs träns utan nosgrimma)? Som jag ser det är det i stället en utveckling av den ”vanliga” ridstilen…. För slutmålet är ju exakt detsamma – en välbalanserad, lösgjord häst som går för lätta hjälper! Att tränare/instruktörer inom den traditionella ridningen har så svårt att acceptera denna utveckling är högst märkligt när man säger sig villig att vara öppen för nya ”råd o rön” inom ridningen. Med tanke på vilken ökad användning det blivit av t.ex graman (åtminstone i Norrbotten), andra inspänningar och att rollkur (mer eller mindre djup) hos många anses vara en tänkbar träningsmöjlighet så tycker man att motsatsen – dvs ingen användning av ”konstgjorda” hjälper också borde vara intressant. Rollkur (och även användning av olika typer av hjälptyglar) som dessutom verkligen ställer frågan – är det etiskt? Frågan om det på något vis skadar hästen fysiskt är just nu på tapeten men det är minst lika viktigt att fråga sig vad det gör med hästens psyke?

Själv började jag rida klassisk ridning 1999 och har sedan ungefär 2000 infört tankesättet på min egen ridskola. Jag kan därför med egen erfarenhet säga att det inte är några problem med att använda på ridskola! Filosofin/tankesättet kan man använda sig av redan från start med eleverna men däremot använder man kombinerade hjälper (hand o skänkel samtidigt) med mindre barn. Detta eftersom renodlad ridning med en hjälp i taget kräver en koordination/takt/känsla som små/mindre barn inte har rent utvecklingsmässigt.

En effekt av att lära ut/rida på detta vis gör att hästarna blir mera känsliga för ryttare som hänger/drar i tyglarna och/eller sitter o konstant driver/klämmer med skänklarna. Detta är något som sällan är något problem för ryttare som börjar rida hos mig som nybörjare men däremot så får en del som lärt sig rida någon annanstans där man har andra metoder, problem till en början. Vad som oftast är problemet är att de på olika sätt börjar dra hästarna i munnen eller försöker med handen ”få hästen på tygeln” – något som mina hästar är ”allergiska” emot. Sådan ridning resulterar i att hästen börjar streta emot i munnen…. Ryttare som å andra sidan sitter och driver hela tiden (medvetet eller genom sin sits) kan ibland göra mina hästar lite stressade och ”springiga”. Kommer det hit elever som sitter rakt upp och ner på hästen och rider med mjuk hand och lätta skänkelhjälper så har de däremot inga problem med mina hästar.

En annan effekt som jag märkt (på hästarna) är att de hästar som tidigare när vi använde oss av ”vanlig” ridning var sega/tröga har blivit betydligt mera arbetsvilliga och att ev heta hästar dämpat sig betydligt…

Pga ovanstående erfarenheter förstår jag därför inte argumentet att klassisk ridning inte skulle gå att införa på ”vanliga” ridskolor? Varför inte???? Jag kan i stället se massor med fördelar! Gåvilliga hästar/ponnyer som inte behöver sparkas igång (något som man tyvärr ibland lär elever/hästar att det krävs), hästar som har möjlighet att ge ryttaren ”kvitto” på att något inte stämmer (dvs att de rids utan hämmande inspänningar), mindre skador på tänder/tandkött (eftersom de inte rids med nosgrimmma – som kan, och ofta orsakar sådana skador), ryttare som lär sig rida med lätta hjälper, större fokusering på ryttarens sits och position (något som fokuseras på ännu mera inom klassisk ridning än i den vanliga ridningen), förhoppningsvis mindre skador på lektionshästarna eftersom de utan inspänningar har möjlighet att själva balansera upp sig själva och ryttaren, bättre grundutbildning på ryttarna eftersom man jobbar väldigt mycket med grundövningarna (och även mycket i skritt innan man går upp i högre gångarter) osv.

Ett argument mot klassisk ridning är att det är ”konstigt” och att man använder hjälper som skiljer sig ifrån den ”vanliga” ridningen. Vad är det då som är ”konstigt”?

Den största skillnaden är nog att man inte med handen försöker hålla hästen ner på tygeln! Utan att man däremot ibland kan höja handen (ganska rejält) istället för att verka bakåt med handen. Hästen kan försöka undkomma bettets inverkan antingen genom att höja upp huvudet (och gå över tygeln) – i den klassiska ridningen möter man då upp med handen dvs höjer handen i samma utsträckning som hästen höjer huvudet (utan att för den skull ta handen bakåt). När man höjer handen så verkar bettet i mungipan på hästen och ger en signal till hästen att mobilisera tungan och käken  – en avslappnad tunga och käke är första stegen till ”på tygeln”. En häst som istället dyker och trycker neråt med huvudet höjer man också handen på av samma skäl som det tidigare fallet samt för att återbalansera hästen – en häst som sänker huvudet för mkt (går bakom lod) blir nämligen i framvikt. För många ryttare inom den ”vanliga” ridning är detta med att höja händerna och tillåta (och t.o.m begära) att hästen skall höja sitt huvud väldigt konstigt! Men att hästen ”går över tygeln” är inte på något sätt ”farligt” utan det beror i stället på hur och varför den går över tygeln. Gör den det med sänkt rygg och spänd hals/käke/tunga så är det negativt men har den bara kommit upp med nacken och har nosen ordentligt framme kan det i stället vara positivt och ett sätt att återbalansera hästen. Att hästen går bakom lod med nosen är däremot något som man inom klassisk ridning helt vill komma ifrån. Detta pga att hästen i det läget undandrar sig ryttarens inverkan, släpper ryggen och går i sämre balans....

En annan olikhet är att man i klassisk ridning använder sig av trängande/neckrein/indirekt tygel (många namn på samma sak) – dvs att man använder tygelns tryck mot hästhalsen. Hästen skall alltså gå undan tygeltrycket mot halsen. Mkt användbart tygeltag. Dock viktigt att det absolut inte går bakåt – för då fungerar det inte!

Sist men inte minst – i klassisk ridning försöker man att undvika kompressions- och kompensationsridning!!! Dvs man försöker att använda endast en hjälp i taget – rätt anpassad så man inte behöver kompensera/balansera den med en annan hjälp samt att man rider på ett mkt lättare sätt mellan hand och skänkel. Man ”cyklar” inte lika kraftigt med ”handbromsen på”…. Dvs man håller inte emot lika kraftigt i handen och driver inte lika kraftigt med benen som ofta blir fallet inom den vanliga ridningen. Klassisk ridning alstrar egen energi hos hästen på ett helt annat sätt än inom den vanliga ridningen vilket gör att det inte behövs så mkt drivning och heller inte så mkt förhållande hand för att få samma effekt. Lätthet med andra ord. ”Less IS more”!

Visst låter detta här både konstigt och hotfullt??!! Nej, åtminstone inte i mina öron – utan det är mest filosofisk skillnad och små tekniska skillnader. Varför är då detta så hotfullt för många? Eller ointressant kanske de skulle säga….

Tävla om man rider klassisk dressyr? Går alldeles utmärkt! Man behöver ju inte använda sig av de mest ”uppseendeväckande” versionerna på tävlingsbanan. Ingen behöver se att man rider klassikt – det är liksom det som e grejen! När träningen kommit så långt att det är dags för tävling så syns det inte att det är små skillnader i ridsättet. Det är bara hästen och ryttaren som vet det….

Är man tränare el instruktör som skapat sig en karriär på att rida/utbilda på ”vanligt” sätt kan jag förstå om det finns ett visst motstånd till att ta till sig klassisk ridning. Främst för att det finns stora filosofiska skillnader. Kanske inte känns helt lätt att säga till sina elever – ”nu små vänner skall vi ändra på en hel del för jag har varit ute o cyklat…. Bort med nosgrimmor, bort med gramanen, lätt i hjälperna, använd neckrein osv…. J”

Har man på ridskolan haft alla hästar inspända under ridlektionerna och sedan säger – ”släpp fångarna loss” så kommer man att få problem under en övergångsperiod – såväl hästar som ryttare måste få en chans att hitta ”hem” i det nya systemet!

Men – det finns så mycket att vinna! Inte minst hästar som har möjlighet att visa om något är fel. Utan diverse inspänningar och nedåt verkande händer så KAN hästen visa om den tappar balansen eller om ryttaren är för hård/okänslig i sina händer. Går hästen inspänd gör ju inte att problemet inte finns utan bara att man hindrar hästen från att uttrycka det – och hur skall då ryttaren veta om hästen verkligen går bra eller om den bara inte kan annat än kröka på nacken!

Det är ungefär (väldigt drastiskt uttryckt) som om man skulle ha en människa som är spastisk i sina armar och ben och samtidigt har Tourettes syndrome (det innebär bl.a att man säger en massa saker som man inte menar och att man har tics). I stället för att ge denna människa sjukgymnastik och kanske mediciner som hjälper för dessa problem så tar man på personen en tvångströja, sätter honom/henne på en stol och binder fast benen vid stolen, sätter munkavle o ögonbindel på vederbörande. Som alla förstår så har ju inte denna människas problem försvunnit, man har bara hindrat honom/henne från att uttrycka dem! Samma gäller hästen om man sätter olika former av inspänningar på den (eller använder handen "inspännande") – de hindrar bara hästen från att uttrycka sina problem….

Skulle gärna vilja ha synpunkter från er läsare – skriv gärna egna inlägg o maila till mig! OBS! jag måste veta ert namn – tar inte in anonyma insändare – men ni får gärna skriva under ”antaget namn” på hemsidan…

till toppen

åter till startsidan

Skaffa häst - vad innebär det??

För många barn/ungdomar är drömmen om en egen häst stark. Önskan om en alldeles egen häst får många gånger ett starkt rosenrött skimmer ikring sig.

Tyvärr så är verkligheten inte alltid fullt så rosenröd.... I mitt yrke som ridinstruktör så har jag alldeles för många gånger sett elever som alldeles för tidigt har skaffat egen häst! Jag brukar säga "att skaffa egen häst kan vara effektivaste sättet att tappa ett hästintresse...."

Att skaffa egen häst kräver mkt av hela barnets/ungdomens familj. En häst (även en liten ponny) ÄR ingen leksak och kan inte heller behandlas så. Att vara hästägare kräver kunskap, tid (även från föräldrarnas sida) och inte minst pengar. När det gäller det sistnämnda så är inköpet av hästen den minsta utgiften! Tyvärr så hör man ofta föräldrar (innan hästköpet) som tror att det dels skall bli billigare (!) att ha egen häst än att låta barnet/ungdomen rida på lektion.... Och inget kan vara mer fel!! Dels så kostar hästen mkt mer per månad än vad både 2, 3 och 4 ridlektioner per vecka kostar! Dessutom så startar det EGENTLIGA utbildningsbehovet av ryttaren när man skaffar egen häst, dvs det krävs lektioner tillsammans med den egna hästen för att inte stagnera i sin ridning (och i förlängningen kanske förlora sitt hästintresse).

En annan fara med att skaffa häst tidigt är att ryttaren oftast överskattar sin egen förmåga att hantera en häst. Det är en sak att rida på ridskolehästar under kontrollerade former och en helt annan sak att rida på en egen (kanske dessutom ung och outbildad) häst/ponny. Jag har mer än en gång sett elever som köpt egna hästar för att kort tid senare vara "skiträdd" för denna.... Hästar är flockdjur med en väldigt tydlig rangordning - och upptäcker hästen/ponnyn att den som handhar/rider den inte klarar av ledarrollen så kan många hästar "ta över" och följden blir att ryttaren blir rädd för sin häst....

Ett annat rätt vanligt problem är att FÖRÄLDRARNA överskattar SINA BARNS förmåga att klara av en häst med allt vad detta innebär. Skaffa häst tidigt KAN gå bra om barnet/ungdomen har hästkunniga föräldrar. Men man kan ALDRIG vare sig förvänta sig eller kräva att barnet skall kunna ta hand om detta trots allt stora djur på egen hand!!! Hästägande för ett barn el tonåring KRÄVER engagerade föräldrar! Både vad det gäller tillsyn vid ridning som allt praktiskt som gäller hästägandet.

T.ex så innebär många uppstallningar att hästägaren sköter mkt av arbetet med hästen själv. Det kan vara allt ifrån hämtning av hö, spån, fodring, stalljourer m m. Så hästägandet måste vara ett gemensamt intresse i familjen om det skall fungera bra....

Sammanfattningsvis så vill jag uppmana alla barn/ungdomar/ föräldrar som går i tankar att skaffa egen häst - tänk efter före!!!

Se till att ryttaren har minst 5-6 års ordentlig ridvana (gärna ridning ett par gånger/vecka samt ridläger på sommarna). Fundera på om du som förälder verkligen är villig att satsa de pengar och den tid som krävs??

Och bestämmer ni er ändå för att köpa en häst eller ponny - köp en äldre och välutbildad häst/ponny även om den kostar mer i inköp än den varmblodstravaren som inte höll som tävlingshäst utan nu säljs som ridhäst. Det kostar ju lika mkt att föda en bra utbildad häst som ditt barn kan lära sig något på som hästen du "fått" för slaktvärdet.... Var inte "småsnål"! Hästägandet kostar för mkt för det!!!

Se dessutom till att ta med hästkunnigt folk när ni skall provrida hästen, begär veterinärbesiktning samt skriv köpekontrakt (finns färdiga sådana)! Försök dessutom att stalla upp hästen i ett stall med hästkunniga människor där ni kan få råd och stöd. Och sist men inte minst - se till att ryttaren/hästen får hjälp med fortsatt utbildning/vidareutveckling....

Och du - ett bra alternativ till att köpa egen häst kan vara att först prova på att ha en foderhäst (då lånar du hästen - ingen hyreskostnad - och har den som din egen. Du betalar alla kostnaderna för hästen men du har möjlighet att lämna igen hästen om du kommer underfund med att det är för jobbigt och dyrt att vara hästägare eller om du inte trivs med just den hästen.... Se dock till att även här skriva kontrakt - det finns speciella fodervärdskontrakt.)

till toppen

åter till startsidan

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Baksidan av "Äventyrsridning"

Såg för några dar sedan en stor artikel om en Äventyrsridningsarrangör. En helt klart "häftig" artikel, där westernromantiken spred sig över sidorna.

Tyvärr så är verkligheten för de hästar som är inblandad i denna typ av verksamhet inte alltid så "romantisk". Ägaren av denna verksamhet hävdar att kärleken till hästarna är en av drivkrafterna till det han gör. Något som nog antagligen hästarna starkt skulle ifrågasätta om vi kunde fråga dem!

Hästar som t.ex under vintern går ute i lösdrift. Uppenbarligen utan tillräckligt med foder om man skall döma efter ett tv-program som handlade om samma arrangör för något år sedan. Bilder som visade hästar som under den långa pälsen - vilket i och för sig inte är något negativt - var utan hull och muskler. Något som kanske inte icke hästvana människor upptäcker men som för ett hästvant öga är uppenbart. Hästar som efter många timmars snöpulsande (i snö som gick upp till buken), blöta i svett knyttes fast i ett träd - utan att ens läggas på en filt - i 30-gradig kyla. Hästar som är så trötta att de knappt orkade plocka i sig hö....

Efter att ha sett hästarna sommartid så kan man konstatera att de inte ens då har något nämnvärt hull (eller muskler för den delen - det krävs ordentligt med foder för att hästen skall KUNNA bygga muskler!). När man är ute på flerdagsturer - får hästarna något foder då? Eller får de leva på blåbärsris och annat de kan noppa till sig i förbifarten?? Att sedan påstå att hästarna "är starka som attan och kan bära 150 kg långa sträckor utan att bli speciellt trötta" tyder bara på att vederbörande inte vet vad han pratar om!! Efter att ha jobbat med hästar i 30-talet år (och på senare år även med hästmassage) vet jag ganska väl vad hästar mår bra av och inte.... Och även relativt stora viktbärande hästar reagerar ganska starkt på att få upp ryttare som väger runt 100 kg (och får lätt ont i ryggen)! Hästar har nämligen inget naturligt muskel "försvar" för en tyngd som kommer uppifrån ryggen! Hästen är skapt för att kunna "hålla upp" ett stort tungt tarmpaket - inte att bära något på ryggen....

Däremot är hästar otroligt TÅLIGA djur. De klarar mycket innan de dör (för att uttrycka det krasst!) Därmed inte sagt att de mår bra av t.ex ovanstående behandling.

Att sedan kalla ovanstående äventyrsridning för "western ridning" är närmast ett hån mot den faktiska western ridningen. Vad det istället är - är ridning med westernutrustning! T.ex så skulle aldrig en riktig westernryttare med självaktning sätta upp nybörjare (vilka oftast är äventyrsridningens största målgrupp) och låta dessa rida med stångbett. Det är ungefär som att sätta ett rakblad i en apas händer!! Ett stångbett i en nybörjares händer är definitivt inget hästvänligt....

Till sist - jag vänder mig inte mot äventyrsridningens idé som sådan. Att låta människor uppleva naturen under häftiga former är en strålande affärsidé. Vad jag vänder mig mot är utnyttjandet av djur som inte kan föra sin egen talan. Trots upprepade anmälningar till djurskyddsmyndigheterna så kan dessa inte sätta stopp för denna typ av verksamhet. Varför det? undrar kanske någon.... Jo, för att - som en djurskyddsinspektör en gång sa - "så länge hästarna står på benen, så kan vi i stort sett inte göra något. Vi kan ge rekommendationer, men är inte djuret döende, så kan vi inte göra så mycket mera!" Magra, omusklade hästar med öppna sårskador av utrustningen är alltså inte skäl nog att hindra denna typ av verksamhet från myndigheternas synvinkel. De enda som KAN hindra det är att öppna ögonen på de kunder som dras till denna typ av verksamhet, så att dessa söker sig till ställen där hästhållningen är bra. För det FINNS verksamheter med god hästhållning i den här branschen!

till toppen

åter till startsidan

Kärleksförklaring till hästen.....

Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna som har fått möjligheten att lära känna dessa fantastiska djur. Dessa majestätiska fyrbenta varelser med en levande vikt på kanske 500 kg eller mer. Som trots sin överlägsna vikt, styrka och snabbhet nådigt tillåter att vi människor hanterar dem...

Jag vill ge ett råd till dig som intresserar dig för hästar - som ryttare eller i övrigt - ta dig tid att verkligen försöka lära känna hästens innersta väsen!

Studera hästar i hagen, hur de interagerar med varandra, vilka vänskapsband de knyter och vad som får dem att agera och reagera på saker i sin omgivning... Ställ dig när du ryktat hästen med armarna kring hästens hals - känn den värme och närvaro som hästen förmedlar. LYSSNA på hästen med alla dina sinnen! Hästen förmedlar mycket till dig, frågan är bara om du i vår stressade tillvaro tar dig tid att känna efter??

Tänk dig...

att få sträcka ut i full galopp över en sommaräng - och känna musklernas samspel och kraft....

att skritta ut en vintermorgon längs en stig täckt med nattens nysnö....

att få höra hästarnas hälsningsgnäggande när du öppnar stalldörren...

en vridning på huvudet, en blick från sammetsbruna mörka ögon. Beröring, fjäderlätt, elektrisk. Rörelse - smidig och mjuk. Minnet av en fyrbent vän....

att mötas av hälsningsgnäggande och full galopp när du visslar i hagen....

att känna en hästmule som försiktigt undersöker dina fickor efter godis, eller som blåser i ditt ansikte....

att följas av en nyfiken häst när du går genom hagen....

att rida längs en skogsväg en gnistrande kall vinterkväll. Höra knastret under hästens hovar i en frisk trav....

att lyssna till det rofyllda tuggande av hö en sen kväll i stallet....

Den som "bara" rider en timme i veckan och dessutom kanske inte nämnvärt intresserar sig för den levande varelsen HÄSTEN (vilket är vanligt i vårt stressade/konsumerande samhälle) vet inte vad hon går miste om!!! I så fall kan hon lika gärna hålla på med ett "dött" redskap i stället för hästar.... Det MÅSTE finnas tid för att lära känna individen hästen!

till toppen

åter till startsidan

Hur äter hästar?

Det finns många missuppfattningar när det gäller hästens födobeteende. Mycket få tamhästar tillåts äta på ett naturligt sätt och resultaten är ofta obehagliga...

När man gjort studier på hästar som har fullständig frihet att äta som de vill upptäckte man att hästar tillbringar 16-18 timmar per dygn (!) med att äta. Hästen äter långsamt och med urskillning. Hästen vill ha omväxling i sin föda. Har den möjlighet så är gräs huvudfödan, men den äter även vattenväxter, blommor, rötter , löv från buskar och träd, frukt, bär och nötter.... 

Hästen äter och smälter små mängder foder i taget beroende på att magsäcken hos den är liten (ung lika stor som hos en gris). Hästen mår inte bra om den lilla magsäcken är tom (bl.a beroende på att det bildas för mkt saltsyra i magsäcken) och därför kan den nästan aldrig koppla av.

Om man sedan jämför ovanstående behov hos hästen med hur de flesta hästar utfodras så förstår man snabbt att många hästar inte mår särskilt bra! Uppstallade hästar får ofta mat bara tre gånger om dagen (för små mängder - som de äter upp på 30 min) - och resten av dygnet kan de inte göra annat än att stå där och försöka sysselsätta sig med annat.

Många gånger får dessutom hö med högt näringsinnehåll (vilket gör att man inte ger så stor mängd vid varje utfodringstillfälle) och dessutom koncentrerat kraftfoder. Risken för fysisk undernäring finns sällan men däremot blir hästen beteendemässigt undernärd! Något som många gånger resulterar i olika former av beteendestörningar. Antingen i stallet eller vid ridning. I stallet är krubbitning, vävning, luftsnappning, träätande, ätande av strömedel, grinighet m m vanligt. Alla sådana beteenden är tecken på att hästen inte får sitt ätbehov tillgodosett. Alla hästar har en genetiskt inprogrammerad "betningstid" som omfattar minst 12 timmar/dygn - ofta upp till 16-18 timmar - som den vill fylla med födosökande, oavsett om den har fått i sig tillräckligt med mat eller inte. Hästar är specialiserad på föda med lågt näringsinnehåll - föda som innehåller mkt fibrer och "bukfylla". Att ge hästen föda med högt näringsinnehåll strider därför mot deras natur...

De flesta hästar som får foder med högt näringsinnehåll lyckas dock anpassa sig till den onaturliga mathållning (dvs det yttrar sig inte i ovanstående stallovanor). Behovet av att beta större delen av dygnet finns kvar men är undertryckt. Detta kan visa sig i mera diffusa beteenden - som "olydighet" el istadighet. Många av de egentligt foderrelaterade problemen med hästar kan verka som de inte alls har med fodringen att göra!

En - enligt många ryttare - negativ "biverkning" om man skulle fodra som hästen EGENTLIGEN mår bäst av - dvs fri tillgång av grovfoder med relativt lågt näringsinnehåll är att hästarna blir mera omfångsrika runt magen. Dagens ideal hos "hästmänniskorna" när det gäller hästens siluett är i stort sett detsamma som nuvarande idealet för människor - dvs "slimmad", snudd på anorektiskt är positivt. En häst som däremot har mera päronformad mage - vilket tyder på ett högre intag av grovfoder - anses som en oerhört fet häst, något som betraktas som fel! Även om den hästen i själv verket antagligen mår MYCKET bättre än den förstnämnda (såväl psykiskt som fysiskt!).

Hur skall man då hitta någon "gyllene medelväg" - så "alla" blir nöjda. Både hästen och ryttaren.... Ja, man kan se över näringsinnehållet i höet - och välja ett hö som inte har så högt näringsinnehåll.... Enligt de foderrådgivningstabeller som finns så skall hästens MINIMIgiva hö vara 1,2 kg/100 kg levande vikt. Det innebär t.ex 6 kg hö/dag för en häst som väger 500 kg. Vilket är ALLDELES för lite, för att täcka hästens tuggbehov! Väljer man i stället ett hö med lägre näringsinnehåll kanske man kan öka denna giva till 10 kg - utan att hästen blir "smällfet" för det. Det är bättre att ge mkt hö - och endast lite kraftfoder än tvärtom..... Halm kan också vara ett sätt att tillgodose hästens tuggbehov utan att den för den skull får i sig för mkt näring. Att motionera hästen mera är ju också ett sätt att minska hästens omfång! Det är ju dessutom ett sätt att förbättra hästens livssituation ännu mer, eftersom många hästar rörs alldeles för lite! Hästen har ett enormt strövbehov. Tänk er själva - under 16 tim betande, så tillryggalägger en häst som har möjlighet till det, avsevärda sträckor!

På Birca har vi valt att utfodra enl följande. På morgonen läggs hö ut i hagarna. Hästarna får ingen mat inne utan släpps direkt ut. På eftermiddagen får hästarna 1-2 kg hö när de tas in i stallet. Efter lektionerna får sedan hästarna en stor högiva + sitt kraftfoder. Vi fodrar alltså hö endast 3 gånger, men morgon och kväll i stora givor. Totalt får hästarna ca 12-13 kg/dag. Vi försöker hela tiden ligga på gränsen till att hästarna lämnar foder... Näringsvärdet på höet är inte speciellt högt - just därför att vi skall kunna ge större givor. Kraftfoder får de endast en gång per dag pga att givorna är små. Mina hästar är aldrig speciellt hungriga utan när man t.ex ger kvällshöet så kan vissa av hästarna noppa lite i det, sedan ställer de och sig och sover ett tag, äter sedan en stund osv.... Om man t.ex kommer in vid 01-tiden (hästarna får kvällshö ca 21.00) så har flera av hästarna kvar foder... 

Ovanstående system har vi använt under ett 10-tal år och jag tycker att det funkar jättebra. Mina hästar är blanka i pälsen, pigga och glada, snälla i stallet, lugna vid utfodring (oftast gnäggar de bara lite...). De är dock lite trindare om magen än vad som anses "fint", men det är inte något som vare sig de eller jag lider av! Så länge mina hästar mår bra, så mår jag bra!! Vad andra tycker, struntar jag uppriktigt sagt i.....

till toppen

åter till startsidan

TTEAM - vad är det? 

The Tellington-Jones Equine Awareness Method = Tellington-Ttouch metoden för medveten kommunikation med hästar…

TTEAM är en träningsmetod som betonar samarbetet mellan häst och ryttare. Den bygger på antagandet att motstånd hos hästen oftast beror på spänningar, obalans, rädsla eller att den inte förstår. Genom att kombinera klassiskt hästkunnande med moderna metoder om inlärning kan TTEAM visa på nya lösningar vid vanliga problem och göra det lättare att bättre ta tillvara hästens kapacitet.

TTEAM-arbetet består av:

Målsättningen med de olika momenten är att förbättra hästens kroppsuppfattning, balans och koncentrationsförmåga.

När det gäller ridningen är det viktigaste att man har kvar samma synsätt. Mycket av det motstånd man får vid ridning beror på att hästen inte förstår, att den är rädd eller att det gör ont. Är man medveten om detta så är det oftast mycket lättare att tackla problemen.

TTEAM används med framgång över hela världen på en mängd djur. Inom hästvärlden finns flera namnkunniga ryttare (t.ex Nicole Uphoff-Becker med hästen "Daydream"), uppfödare och andra hippologer som har stor hjälp av metoden i sitt arbete med hästar.

För hästar med en betydande arbetsprestation, hög stressnivå och många olika ryttare, t.ex ridskolehästar eller handikapphästar kan metoden vara mkt värdefull. Det är ett utmärkt sätt att förbereda och utbilda hästarna för dess uppgift, reducera stressnivån och göra dem säkrare för eleverna. Dessutom håller de längre, eftersom man undviker spänningar och stress som annars lätt kan leda till förslitningsskador.

TTEAM – filosofi´n:

Metoden är utvecklad av Linda Tellington-Jones från Canada (numera bor hon i Kalifornien). Linda har sysslat med hästar i hela sitt liv. Sin första egna häst fick hon som 6-åring. Denna använde hon för att ta sig till och från skolan (ca 8 km)! Linda har tävlat hoppning, fälttävlan, distansritt, haft uppfödning av såväl fullblod som araber, sysslat med lägerverksamhet, handikappridning, drivit en 9-månaders utbildning för instruktörer m m. 1975 började hon professionellt arbeta med Feldenkrais-metoden. Denna metod lär människor att röra sin kropp på nya sätt genom lätta, icke vanemässiga rörelser (non-habitual). Feldenkrais-metoden kan förbättra atletiska prestationer anmärkningsvärt mycket, och är dessutom fantastiska när det gäller att hela skador. Efter att ha arbetat med människor med denna metod – och sett vilka positiva effekter denna gav – började Linda så småningom arbeta även med djur. Hästar, och även andra djur, har ju liksom människan ett nervsystem, skelett och specifika rörelsemönster….

TTEAM består alltså av flera delar:

Det är en form av ytterst lätt (taktil) massage som består av en massa olika "handgrepp". De olika massagegreppen har fått namn från djurriket. Det finns bl.a "Pyton-lyftet", "Tvättbjörns-ttouch´en", "Bläckfisken" m m. De flesta svåra att översätta – åtminstone med ett ord. Vad sägs t.ex om "Lick of the Cow´s Tongue" el "Clouded Leopard"? Man jobbar också i denna metod med svansen, insidan av munnen, hästens öron (visste du t.ex att det finns ca 200 akupunkturpunkter på öronen och runt öronbasen? – man kan t.ex med hjälp av öronmassage lugna hästen, reducera smärta samt hjälpa till att häva chocktillstånd. Öronen påverkar dessutom många inre organ som t.ex andningen och matsmältningen) m m.

Här har man en del TTEAM "redskap" – som t.ex ett ledgrimskaft i terylen (med 70 cm lång kedja – eftersom man sätter fast kedjan genom att trä in den genom den vänstra sidoringen, runt nosremmen på grimman, genom den högra sidoringen för att sedan fästa haken i den övre ringen på höger sida). Man spänner grimskaftet på detta vis för att kunna ge hästen tydliga signaler genom lätt tryck på nosryggen, dessutom inbjuder det till att få hästen att sänka sitt huvud. Dessutom använder man sig av ett långt styvt (dressyr) spö, gärna vitt (för att hästen skall kunna se det ordentligt). Spöet fungerar som ledarens förlängda arm, med detta kan man ge signaler, belöningar (genom strykningar) m m. Spöet används ALDRIG som bestraffning!! Man använder sig även ibland av "Bodywrap" dvs elastiska lindor som kan knytas runt hästens kropp på olika sätt för att göra hästen mera kroppsmedveten. Dessa wraps kan man även rida med….

I dessa ledövningar använder man sig av olika kroppspositioner (dvs ledaren) för att kunna inverka på hästen. Även dessa positioner har olika djurnamn som t.ex "Den eleganta elefanten", "Dingon" (en sort vildhund) – även här är en del namn svåra att göra en direkt översättning av - som t.ex "Cuing the Camel", "Boomer´s Bound", "Dolphin Flickering Through the Waves", "The Homing Pigeon" mfl. Alla dessa har dock sin uppgift att i varje enskild situation vara så tydlig som möjligt när det gäller att dirigera hästen.

Man använder sig även i dessa ledövningar av diverse "hinder" som t.ex "Stjärnan", "Zick-Zack´en", "Labyrinten", "Vipp-brädan" mfl. Man kan även använda sig av däck och plast i olika övningar. Dessa har alla till uppgift att göra hästen mera kroppsmedveten och trygg. Dessa "hinder" kan även användas när man sedan rider.

Här tar Linda bl.a upp vikten av att träna barbackaridning för att träna upp balansen. Även olika balansövningar är en viktig del i detta arbete. Linda betonar ofta den "balanserade sitsen" – dvs att man måste sträva efter en sits som gör att man kan förändra sin ridstil och sits på hästen beroende på vad du skall rida (och i vilken typ av sadel). Vet du t.ex bara hur man rider "engelsk dressyr" så kan du få problem att rida på en Western-tränad häst eller om du bara rider hoppning kanske du har svårt att rida en gångartshäst. Flexibilitet är därför en oerhört viktig egenskap hos en god ryttare!

Ridning med hjälp av det långa spöet (används för att förtydliga signalerna som ryttaren ger) och en "Neck-ring". Dvs en ring gjord av styvt rep (lassorep) med möjlighet till justering av storlek. Detta gör man för att utveckla tilliten mellan häst och ryttare, förbättra hästens balans, gångarter, attityd och (disposition). Passar hästar som gärna håller huvudet högt vid ridning, är överböjda, stumma i ryggen m m. Förbättrar även ryttarens balans, självförtroende och kommunikation med hästen. Hästen rör sig friare, slappnar av i nacken och ökar steglängden. Ryttaren förbättrar sin sits och lär sig att inte använda tyglarna för att balansera sig. Detta är kul både för häst och ryttare! Man kan även hoppa endast med en neck-ring….

OBS! detta skall man till att börja med träna med tränset på och i ett inhägnat område – för säkerhets skull!

Rida med en "balans-tygel" - detta är en "rep-ring" (påminner om ovanstående neck-ring, men effekten blir något annorlunda eftersom ringen är mjuk – det är svårare att svänga med denna). Denna "extra-tygel" använder man tillsammans med tränset. Den kan hjälpa till att balansera hästen, få hästen som gärna lägger sig på bettet att i stället bromsa med kroppen, framtunga hästar att flytta tillbaka tyngdpunkten m m.

********

Jag gick alltså en kurs i ovanstående metod på Hippologum i Umeå i slutet av oktober 2000. Ledare för denna kurs var Robyn Hood (!), som är Linda Tellingtons syster. Robyn bor kvar i Canada där hon har en anläggning med ca 140 islandshästar (!) där hon har uppfödning, kurser m m. Denna kurs var jättebra, mkt pga Robyn´s personlighet - hon utstrålar en väldig värme, är öppen och lätt att få kontakt med. Under dessa 5 dagar som kursen pågick hann vi med en hel del teori (där vi t.ex tränade olika massagegrepp och ledövningar på varandra) och arbete med hästarna i stall och ridhus. Mestadels ledövningar och olika body-wraps men en av dagarna fick de som hade med sig egen häst även prova på att rida med balans-tygel och balans-ring. Sista dagen genomfördes en demonstration (som var öppen även för andra än vi som gick kursen) där Robyn arbetade med 3 för henne okända hästar. Denna dag var oerhört intressant, dels att se för oss okända hästar, dels som repetition av allt vi tränat på under veckan.... Förhoppningsvis kommer jag att kunna använda mig av många av de tips som man fått gällande hästhantering och ridning i min verksamhet!!

till toppen

åter till startsidan

Hitta rätt TRÄNARE för dig och din häst....

Har Du hittat rätt tränare till dig och din häst?? Något som inte är helt rätt i den "djungel" av människor som kallar sig "tränare" inom hästbranschen…. Vissa har mångårig vana – andra inte, somliga är A-, B- eller C-tränare inom SvRF, vissa har en instruktörsutbildning i botten (på Strömsholm och/eller Flyinge), vissa har arbetat som beridare el dyl utomlands osv.

Inget av av ovanstående är i sig (tyvärr) egentligen en garanti för kvalité…. Alla utbildningssystem lämnar ifrån sig bra och mindre bra "slutprodukter". Istället så är det DU (och framför allt din häst) som måste bilda er en uppfattning om vilken tränare som passar er bäst. Och många gånger kan era behov förändras under utvecklingens gång. Till att börja med kan många gånger en lokal instruktör på ridskolan vara det bästa valet – pga närheten (och ofta den rimliga kostnaden) som gör att man kan (och har råd) att rida OFTA för instruktör. Detta kan många gånger vara bättre än den A-tränare som man kanske rider för en gång/kvartal! Denna KAN dock vara ett bra komplement förutsatt att den lokala instruktören och A-tränaren har samma träningsfilosofi.

Försök hitta EN tränare som du håller dig till för den långsiktiga utvecklingen. Ta däremot chansen att rida för andra instruktörer/tränare – man kan nästan alltid hitta "guldkorn" som man kan använda i sin alldeles egna träningsfilosofi!

För något som är oerhört viktigt är just att man försöker hitta en EGEN träningsfilosofi. Vilken syn har JAG på det här med att träna/rida hästar?? Har man en egen bestämd uppfattning är det mycket lättare att sålla/värdera olika tränares metoder utifrån den egna träningsfilosofin.

Några råd på vägen….

Kommer det nya tränare till klubben så tag gärna möjligheten att följa en kurs från marken innan du deltar till häst…

Det finns idag många olika system när det gäller träning av häst – inget är "bättre eller sämre" (så länge de inte innebär ett våldförande på hästen) – utan är mest fråga om tycke och smak (vilken relation DU vill ha med DIN häst)… Man kan ju i princip lära hästen göra galoppombyten genom att nypa den i manken…. Ridningens system är inte någon "naturlag" utan något som vi ryttare skapar…Vissa system gör det dock lättare, än andra, för hästen att göra det vi vill, men många fungerar – åtminstone i viss utsträckning….

Lyssna, titta och fundera! Döm inte ut tränarens metoder på en gång – under förutsättning att metoden inte medför våldförande på hästen – utan försök analysera, fråga varför han/hon gör på ett visst sätt m m. Låter det logiskt? Om inte, ställ ytterligare frågor. Acceptera inte ett "det bara är så"!

Är vad tränaren SÄGER och det han/hon GÖR detsamma? Det är t.ex populärt just nu att säga att man tränar utan användning av kraft och rädsla. Gäller det bara så länge hästen är medgörlig? Eller blir tränaren "hård i nyporna" när hästen visar motstånd?

Ta ansvar för att inte tolerera "övergrepp" mot din häst! Och kom ihåg att en persons "övergrepp" är en annans acceptabla träningsmetod! Det beror alltid på DIN synvinkel och den typ av relation som DU vill ha med din häst!

Hur känns det "i magen"? Känner du dig olustig över vad som görs? Även om det görs för "hästens bästa"?

Utvecklas du och din häst? Eller går det "down-hill"? Motstånd, surhet, bitskhet, sparkar o dyl är knappast en "övergående fas"…. Observera att inlärningsförmågan BLOCKERAS (!) vid smärta, rädsla eller ängslan!!!

Ofta när hästen inte kan göra det som begärs så beskrivs de som tjuriga (envisa), dominanta, bortskämda eller resistenta. Precis som människor så har hästen olika sätt att reagera på stress och förvirring! Motivering är en stark drivkraft för att lära sig något – hästen måste vara lugn och positivt inställd till inlärning för att den skall lära sig något varaktigt! Ha ROLIGT tillsammans med din häst!!

Undvik tränare som inte accepterar att någon tittar på…. Om du lämnar bort din häst – vem kommer att arbeta din häst? Tränaren eller någon av dennes elever???

Till sist – TÄNK SJÄLV!!! Acceptera inte en tränares metoder bara för att han/hon har ett känt namn (en duktig tävlingsryttare behöver definitivt inte betyda att denne med automatik blir en bra tränare!) och/eller "är i ropet"….

till toppen

åter till startsidan

Träning till varje pris….

Tyvärr så ser man ofta (alltför ofta) hästar som tränas med metoder som innebär ett våldförande på hästen. Kanske inte lika uppenbart som ryck i tyglarna, spörapp och/eller intensivt användande/hackande med sporrar utan istället genom användande av kraft såväl när det gäller händer som skänklar. Ridsätt som resulterar i (och som det verkar, eftersträvas) spänning hos hästen.

"Ta igenom", "rid hästen mellan hand och skänkel", "rid mera", "kläämm…., driiiiv" är uttryck som ofta används. Man kan jämföra det synsättet på ridning med om någon skulle begära att jag skulle gå ner i spagat (el utföra någon annan fysisk, atletisk rörelse som kräver styrka och/eller smidighet) och när jag då halvvägs ner säger "det här går inte" – svarar DU SKA och dessutom med våld försöker få mig att utföra det begärda!

Ingen av de rörelser som vi som ryttare vill att hästen skall utföra är speciellt svåra att göra för hästen. Titta bara på hästar i hagen! Däremot kan fallenheten (och kvalitén) för vissa specifika rörelser variera beroende på exteriöra förutsättningar. Problemet för hästen är istället vi ryttare!!

Genom vårt sätt att rida blockerar vi ofta hästens möjlighet att röra sig på det sätt vi önskar. Vi skapar osynliga "väggar" för hästen. Dessutom är vi "hopplösa" på att förvirra hästen med ett virrvarr av hjälper. Vi ger order, kontraorder och även ofta motstridiga order. Inte konstigt att hästarna får problem…. Hästen vet ju själv bäst hur den skall utföra en viss rörelse – vår uppgift måste i stället vara att hindra hästen så lite som möjligt!

Ett vanligt fenomen är exempelvis ryttaren som på den tröga hästen börjar sitta och klämma med skänkeln. En klämmande skänkel blockerar hästen! På en häst som brister i framåtbjudning måste man istället "uppdatera" signalsystemet på – ett lätt tryck med skänkeln betyder framåt! Trycket är förberedelsen – när sedan trycket lättar är det signalen "Go!" Dessutom saknar den tröga hästen motivation! En av de mest grundläggande beteendena hos hästen är viljan att röra sig – har man tappat detta hos hästen så har man misslyckats med ridningen. Dels med att göra signalsystemet förståeligt för hästen och dels med att göra arbetet meningsfullt och stimulerande.

En klämmande skänkel KAN man använda sig av men kanske på ett sätt som många inte tänker på. Det är om man har en häst som blir för springig, upphetsad, okoncentrerad. Klämmer man om den hästen så blockerar det hästens framåtbjudning…. När hästen lugnar ner sig släpper man skänkeltrycket.

En annan företeelse som är oerhört vanlig är att ryttaren med sin hand (eller diverse "hjälptyglar") blockerar hästens förmåga att balansera upp sig med sin hals och huvud! Att ryttaren rider hästen konstant bakom lod med nosen och högsta punkten någonstans mitt på halsen istället för nacken. Detta resulterar i en häst som belastar sin framdel mer och mer - eftersom den inbyggda hävstångsmekanism/muskelkedja som finns i hästens bakdel, rygg och främre del av halsen sätts ur spel. Dessa hästar kan se väldigt "flashiga" ut – med sprättiga framben & för synintrycket engagerad bakdel men de bär INTE upp mer vikt med sin bakdel – ofta tvärtom…. Bakben som sätts FÖR långt in under kroppen (så att de nästan blir raka) kan inte längre bära vikt utan då måste hästen för att avlasta bakbenen istället belasta sin framdel mera.

En instruktör sa en gång till mig – "ridning, det är till 95% koncentration, resten är ingen konst". Vad han menade med det var att kroppskontroll och kroppsuppfattning är A och O för att ryttaren skall kunna bli tillräckligt tydlig i sina hjälper. Ett annat sätt att uttrycka det är "du måste veta var du befinner dig i tid och rum". Innan du vet vad du gör med armar, ben och din kropp är det nästan omöjligt att ge hästen rätt hjälp, i rätt ögonblick och av rätt styrka!

När man läser utländska böcker om ridning så är det några saker som ständigt återkommer (oavsett om författaren är engelsk, amerikansk, fransk eller tysk…) och det är bl.a hur viktig kärleken till hästen och ridningen som konstform är. Dessutom trycker alla på vikten av lätthet för hjälperna, framför allt handen; att nosen alltid skall vara framför lodplanet; att ridning inte innebär kraft och tvång utan samarbete mellan häst och ryttare osv.

Rekommenderad läsning är "Riding towards the light", "Exploring Dressage Technique" mfl böcker av Paul Belasik; böcker av Alois Podhajsky (tidigare chef på Spanska Ridskolan); "A way to a perfect Horsemanship" av Udo Bürger; "The classical Rider" mfl av Sylvia Loch.

Man kan undra "var det gick snett"? För när man tittar på dressyren idag – såväl OS & VM nivå som "gräsrotsnivå" så rids det INTE som TR föreskriver. Och något beror det på…. Tyvärr måste man ju också medge att även ridning som innebär våldförande på olika sätt fungerar/lönar sig (åtminstone i vissa avseenden) – man kan vinna tävlingar, göra diverse krumelurer (dvs skaffa sig en teknisk skicklighet), skaffa sig ett namn som ryttare/tränare osv. Men är det etiskt riktigt??? Och hur mår våra hästar egentligen? Kanske det här ligger förklaringen till att förslitningsskadorna på våra hästar hela tiden ökar??

till toppen

åter till startsidan

Birca´s etikregler - reflektioner efter ett år....

Jag har på min anläggning (sedan ett år tillbaka) etikregler som alla användare förväntas följa. De som genom uppenbart bryter mot dessa regler och t.ex spöar sin häst är lätta att reagera mot och säga till… Men de som på ett mera subtilt sätt våldför sig på hästen (i alla fall i mina ögon), dessa är det svårt att förhålla sig till – vart går gränsen?? 

Jag ångrar inte att jag på anläggningen infört dessa etikregler för de är (förhoppningsvis) ändå en tydlig markering att inte vad som helst tolereras vad gäller träningsmetoder hos mig. MEN, jag har också mer och mer insett vidden av dessa etikregler och vilket etiskt/moraliskt dilemma jag hamnar i pga ovanstående exempel på "border-line-fall". Dvs ryttare som i MINA ögon inte tränar på ett hästvänligt sätt, men där inte "övertrampen" är så glasklara som exempelvis spöande av hästen el dyl.....

Antagligen skulle dessa ryttare vara helt frågande om jag påtalade att jag tycker att de agerar "på gränsen" – speciellt som vissa av dessa träningsmetoder är accepterade och t.o.m hyllade av många ryttare/tränare….

Jag har också insett att vi kanske rör oss i olika "dimensioner" när det gäller synen på häst och ridning. Vi pratar helt enkelt inte samma språk! Och hur förklarar man för någon att man tycker de inte är schyssta mot hästen genom sitt sätt att rida när man inte ens är på samma sida i "boken om hästsyn"? Å andra sidan skulle säkert dessa ryttare ha ett och annat att säga om det sätt som jag hanterar/rider mina hästar.....

Och vem har då "rätt" eller "fel"??? Ja, egentligen finns det bara några som kan svara på det - och det är våra hästar! Problemet är ju bara att de inte verbalt kan förmedla sig.....

Men, många gånger så "talar" de nog till oss om vi bara ger oss tid att lyssna! Hästar (och även alla andra djur) kan på tusen och en sätt förmedla till oss om de mår bra eller inte - såväl psykiskt som fysiskt. Det gäller dock för oss att vara uppmärksamma - vilket man inte alltid är tyvärr, i tid i alla fall. Många från början små skador kan undvikas om man tar itu med dem tidigt. Typiska ridrelaterade problem hos hästen är spänd/öm muskulatur, frambenshältor m m. Symtom på allmän otrivsel/psykiska problem kan vara grinighet vid skötsel/fodring, hängig i hagen, ovilja i ridningen m m.

För tro mig - ingen häst håller sig vaken på natten och resonerar med sin boxgranne - "imorgon skall jag vara tjurig och lat och inte gå skänkelvikning/skolor eller göra galoppombyten för jag vill ge matte en näsbränna!" Utan har hästen problem med att göra galoppombyten så har den antagligen fysiska problem att utföra dem! Eller ännu troligare - hästen har problem med dig som ryttare - för du verkar ju inte veta vad du vill!!

Till sist - de fraser som i mina etikregler behandlar användandet av gramantyglar och andra inspänningstyglar tolkas tyvärr lite olika av mig och en del användare.... "används i undantagsfall och under kort övergående period" - det kan uppenbarligen tolkas annorlunda än vad jag menat det som! Jag ser helst att den typen av utrustning inte alls används och OM den används i så fall endast som "livlina" om man har en häst som inte är kontrollerbar utan! Inte som ett sätt att få hästen att kröka in nacken mera..... och dessutom används under en längre tidsperiod. Och även detta är svårt att komma åt - ryttare som använder dylik utrustning har ofta allsköns svar på varför de använder dessa saker..... Och jag har inte velat gå så långt att jag helt bannlyser dem eftersom det finns tillfällen där jag kan tycka att de är motiverade att använda.

till toppen

åter till startsidan

Kommentarer till ovanstående....

Oj, mina reflektioner över etikreglerna har uppenbart väckt reaktioner! Kanske inte helt oväntat men jag måste nog förtydliga vad jag menade....

Syftet var INTE att peka ut någon/några ryttare men jag kanske inte var tillräckligt tydlig där. Och reaktionen är förståelig eftersom det varit/är ett begränsat antal personer som använder sig av ridhuset.

Jag menade INTE att det var/är OFTA förekommande att ryttare agerat "på gränsen" men det hände ett par gånger förra säsongen. Vid ett tillfälle pratade jag med ryttaren, vid något annat valde jag av olika skäl att inte göra det även om jag kanske i efterhand önskat att jag gjort det....

Min avsikt med reflektionerna var i stället att belysa de etiska/moraliska problemen med att ha denna typ av regler! För vart går gränsen??? Och vem sätter gränsen?

Min gräns kanske för någon annan är helt obegriplig.... Och om jag tittar tillbaka på mig själv under de år som jag hållit på med hästar så har jag gjort (och kommer med all säkerhet att göra även i framtiden....) saker mot mina djur som jag - när jag tittar i "backspegeln" - ångrar. Min syn på hästar och ridning har förändrats under årens lopp och träningsmetoder m m som jag för 10 år sedan tyckte var helt ok kan jag idag ta avstånd ifrån....

Självklart är jag också medveten om att inte alla har samma syn på hästar och ridning som jag! En och annan tycker antagligen att jag "helt är ute och cyklar" både i fråga om det ena och andra....

Men, jag står fast vid att jag tycker att man borde ha mera etiska/moraliska diskussioner ikring vad som händer i våra stallar/ridhus. Och då menar jag inte Näsvik specifikt utan inom ridsporten i allmänhet.

Och tvivla inte - jag skulle ha sagt till/kommer att säga till den/de ryttare som gör rejäla övertramp! 

PS! När jag tittar på min artikel i efterhand kan jag se att den andra halvan (den om tecken på fysisk/psykisk ohälsa hos hästen) inte har med själva etikfrågan att göra.... Så jag beklagar om den texten uppfattats som specifika exempel. De var bara typexempel på hur fysiska/psykiska besvär hos hästen kan yttra sig!

Däremot så tycker jag INTE om gramananvändning. Jag anser att graman skadar hästen mer än den hjälper. Speciellt om gramanen blir en del av hästens normala utrustning. Då tycker jag att man bör ta hjälp för att lösa de problem man har med sin ridning. DS!

Jag hoppas att detta förtydligande har rätat ut de frågetecken som min artikel orsakat! 

till toppen

åter till startsidan

Varför rider/sysslar du med hästar?

Efter att ha ägnat stor del av min tid – såväl fritid som arbetstid – åt hästar under 30 års tid så är ovanstående fråga något som jag ställt mig själv oräkneliga gånger under årens lopp…. Främst de gånger då allt känts jobbigt (såväl fysiskt som psykiskt) – tillfällen som väl finns hos alla människor – då man ifrågasätter vad i hela världen man pysslar med!? Funderingar på om det hela är värt allt slit, varför man inte "kommer någonstans" i sin ridning, alla pengar som hästägande innebär osv. Det finns ju andra sysselsättningar som "kostar" mindre i såväl tid, ansträngning och pengar….

Hörde för ett tag sen en historia om när Nuno Oliviera (en portugisisk ryttare som av många anses som en av den moderna tidens allra främsta hästmänniskor/ryttare) en gång när han höll lektion ställde frågan "Varför rider du?" till sina elever. Efter att eleverna hade lämnat mer och mindre genomtänkta/utförliga svar på denna fråga så sa Nuno – "Jag rider för att jag älskar hästar!" För honom var frågan på varför han red glasklar! Kärleken till hästar var hela hans liv drivkraften bakom hans passion för ridkonsten…. Och även fullt tillräckligt som skäl.

Utan att dra några som helst andra jämförelser mellan Nuno och mig själv så har jag varje gång jag ställt mig frågan "varför" kommit till samma slutsats – min kärlek till hästar är min drivkraft! Hästar är fantastiska djur som vi har förmånen att kunna leva tillsammans med och arbeta med!

Min främsta ambition är att jag när "vägen tar slut" för mina hästar, dvs att deras liv är slut - skall kunna se dem i ögonen med någotsånär gott samvete. Vad jag menar med det är att jag förhoppningsvis har kunnat ge dem ett långt hästliv med så hög livskvalité som möjligt. Och livskvalité för en häst är INTE tre lager täcken, lindade ben och inte ens rykt eller ridning. Utan livskvalité för en häst är att så långt vi människor förmår tillgodose deras naturliga basbehov dvs utevistelse i så stora hagar som möjligt tillsammans med andra hästar, möjlighet att söka föda/äta så många timmar som möjligt, psykisk stimulans, sociala kontakter m m.

Det faktum att vi har tämjt hästar och använder oss av dem för våra höga nöjes skull gör att vi gör stora intrång i deras natur. Vi människor har helt enkelt tagit på oss ansvaret för hästens välbefinnande. Vi har total makt över hästens liv och livsbetingelser! Något som därför ställer stora krav på oss – vi har nämligen makt att VÄLJA hur våra hästar skall leva…. Det är vi som VÄLJER hur och om hästen får gå i hagen, ensam eller tillsammans med andra hästar. Vi VÄLJER i vilken typ av stall hästen skall stå – ett stall med galler och höga väggar så att de inte ens ser varandra eller i stall utan galler där hästarna kan röra varandra…. Vi VÄLJER om hästen skall få fri tillgång till foder med lägre näringsinnehåll eller utfodras få gånger per dygn med högkoncentrerat foder…. Vi VÄLJER hur vi tränar/rider våra hästar osv. Och även om vi gör ALLT VI FÖRMÅR kan vi aldrig helt återskapa hästens naturliga betingelser! (Hästar i frihet har strövområden på flera kvadratkilometer – få, om ens några, av våra hagar är så stora - åtminstone inte i Sverige) I utbyte mot det får dock hästen i vår vård skydd mot rovdjur, väder o vind samt sjukdomar.

Vi har helt enkelt (som jag ser det) makt att välja om hästen skall få ett liv med (för hästar) livskvalité eller ett liv som "livstidsfånge i isoleringscell med svältkost" vilket jag anser att den häst är/har som tillbringar 23 av dygnets timmar i box med höga väggar (och utan kontakt med boxgrannarna – den kanske inte ens ser dem!) och dessutom får foder som är högkoncentrerat och därför kanske bara har en ättid på 4 tim/dygn. En häst som väljer själv äter ca 18 tim/dygn!

Ibland hör man hästägare som "försvarar" sitt sätt att hålla häst med t.ex "jag kan inte riskera att hästen blir sparkad i hagen" när man låter hästen gå ensam (eller inte alls) i hagen. Eller "min häst får inte gå i hagen (så länge) för att då orkar den inte jobba när jag rider". Eller "min häst kan inte få mera foder (och/eller ha fri tillgång) för då blir den så tjock…." osv.

Och då säger jag igen – som hästägare har man VALMÖJLIGHET – vad är viktigare? Hästens psykiska/fysiska behov eller mina (som ryttare/ägares) syn på hästägandet och vad som är socialt accepterat inom ridsporten? Det är få (eller ingen) hästägare som medvetet gör något som skadar eller är mindre bra för hästen men av okunnighet kanske man gör det.... Lär dig mer om hästen som biologisk varelse så du kan sålla bland alla påhitt som tränare, tävlingsryttare mfl kommer med. TÄNK SJÄLV!!! Ett etablerat namn är INTE alla gånger någon garanti för att de metoder/synsätt som förespråkas är särskilt hästvänliga....

Om man t.ex tar ovanstående exempel på livsbetingelser för hästar i dagens Sverige (som tyvärr fortfarande är alltför vanliga) – personligen tycker jag att har man inte råd att riskera hagrelaterade skador på hästen och åtminstone låta hästen gå i hagen med EN annan häst (och då menar jag oavsett ev tävlingssatsning) då anser jag att man bör satsa på tävling inom en gren som inte omfattar ett levande djur! Att hästen är värd mkt pengar och att man därför inte kan riskera att ha den i hagen är tycker jag ett dåligt alibi…. För t.ex inom travsporten där tror jag inte det finns den travare som INTE får gå i hagen – oavsett om det är en travare i (fler)miljonklass. Kan dom så kan vi!

Att man lever i den uppfattningen att hästen pga hagvistelse inte skulle orka med jobbet när man rider den talar bara om en sak – hur lite den hästägaren vet om hästar! Rörelse i hage genererar nämligen energi! Jämför bara hur du själv skulle fungera om du 23 tim/dygn satt i en liten cell på 1 kvadratmeter och sedan den 24 timmen skulle göra en fysisk prestation – hur tror du att du skulle orka med det? Hästar som står inne 23 timmar kan ju vara mer och mindre stallmodiga men det har inte att göra med ork och energi utan istället brist på rörelse och stimulans.

Till sist det som verkar störa många – risken att hästen blir för "fet" pga stor grovfodergiva…. Många förknippar först och främst ett större bukomfång (vilket lätt BLIR effekten av mera grovfoder) med en FET häst. Något som definitivt inte säkert är samma sak. För att avgöra om hästen förutom det ökade bukomfånget även är fet måste man känna över revbenen på hästen. Och störs man över det ökade bukomfånget som den ökade/fria tillgången till foder resulterar i kan man rida mera! Har man inte tid själv kanske man kan ordna en medryttare. T.ex så har många distansridningshästar fri tillgång till foder (för där vill man att hästen skall äta så mkt grovfoder som möjligt för att samtidigt så byggs en vätskereserv upp) – men hur många har sett en "fet" distansridningshäst?? Mängden motion avgör hur bukomfånget på hästen blir (och antagligen så stör det större bukomfånget oss människor betydligt mer än hästen….)

Tillbaka till min egen syn på hästägandet – jag har genom årens lopp haft den (som jag ser det) enorma lyxen att ha kunnat haft kvar hästar som "gjort sitt" som rid- eller körhäst. Något som jag vet både av praktiska och ekonomiska skäl inte är möjligt för alla. Men för mig har det känts viktigt att även om jag inte kunnat använda hästen till ridning ändå ha kvar hästen (så länge den är frisk och kan gå i hagen och ha det bra tillsammans med sina kompisar). Även om detta kostar såväl pengar som tid.

Återigen så har jag som hästägare haft ett val – och för mig har valet varit att inte ta bort hästen förrän det av fysiska/åldersskäl varit nödvändigt! Min grundinställning är att i och med att jag köper en häst (eller annat djur för den delen) så tar jag på mig ett livslångt ansvar för det djuret. Och som djurägare har man makt över liv och död. Det är jag som till slut avgör om djuret skall leva vidare eller inte. Och jag hoppas bara att jag väljer "rätt" tidpunkt att avsluta djurets liv. Med "rätt" tidpunkt menar jag då att jag gör hästen (djuret) en tjänst genom att avsluta ett lidande. Och inte låter det gå för långt bara för att jag själv vill skjuta på tidpunkten för avslutet (för min egen skull), men inte heller tar bort djuret (i "onödan") för att göra livet bekvämare och enklare för mig…..

Jag har under dessa 30 år haft hästar som "passerat revy" och som betytt oerhört mkt för mig. Många av dem har jag haft förmånen att leva tillsammans med många år. Alla lever de vidare i mina minnen för evigt….

Pysen, min första ponny – korsningsponny som jag hade från 3-20 års ålder (hans….). Liona, vår första häst – ett varmblod som vi köpte när hon var 4 år. Hon var några månader från 31 år när hennes kropp gav upp. Lizz, min första halvblodshäst som jag lärt mig massor tillsammans med – jag följde henne från 3 års ålder till dess hennes tänder tog slut vid 27 års ålder. Maja – fullblodsstoet som är mamma till Grace och Collin – henne hann jag tyvärr inte ha mer än dryga 2 år innan en skada gjorde att hon fick sluta sitt liv…. Li, föl till Liona som jag hade från fölunge till hennes död som 29 åring. Arrac (16 år) och Vienna (13 år) - två av mina lektionshästar som med några års mellanrum bägge rycktes bort hastigt pga tarmvred.

Alla har de tillsammans med alla andra hästar (såväl mina egna som andra hästar som man kommit i kontakt med) format mig som hästmänniska. En resa i livet som förhoppningsvis inte tar slut på långa vägar än – inte ens en livstid räcker för att lära sig allt som finns att lära sig om hästar men jag hoppas att jag aldrig slutar att vara nyfiken på att lära mig mera!

För dessa majestätiska djur med underbar grace i sina rörelser är i slutänden värd all den tid, pengar och kraft man lagt ner under årens lopp!

Ovanstående är MITT svar på frågan i överskriften på detta (långa!) utlägg – vad är ditt???

till toppen

åter till startsidan

Livskvalité för hästar…

Läste ni artikeln som var införd i tidningen Ridsport nr 22/2002? Den hette "Om hästen själv får välja…. Livskvalité för hästar – vad är det?"

Artikeln handlade om de resultat som Dr Marthe Kiley-Worthington (från The Eco Research and Education Centre i England) kommit fram till efter 35 års studier av hästar och deras beteende. Här nedan följer ett litet utdrag ur denna artikel.

På forskningscentret har de delat in studierna i kognitiv etologi i tre områden:

	Hur hästarna beter sig i en hästhjord
	Gör experiment i inlärning och känslomässig kontakt samt
	Bygger upp en relation via språk och röst

Från resultaten av ovanstående studier har de sedan kunnat bygga upp ett mönster för vad som är livskvalitét för hästar. Enl Dr Marthe så finns det all anledning att börja fundera över vad som kan förbättras i vår hästhållning eftersom så många av våra hästar uppvisar någon form av beteendestörning.

Forskningen har också visat på att hästen har en stor hjärna med kapacitet för inlärning, minnesfunktion, förmåga att fatta beslut och göra val. Detta ger fyra basbehov som behöver tillgodoses för att hästen skall ha ett bra liv: de fysiska, sociala, känslomässiga och intellektuella behoven.

Fysiska behov
Till fysiska behov räknas tillgång till bra foder och friskt vatten, skydd för väder och vind samt möjlighet att röra sig. Enl Dr Marthe är det vi oftast grovt underskattar är den tid som hästar vill tillbringa med att äta. I deras forskning så har de studerat hästar i fyra olika grupper (med olika möjlighet/tillgång till foder och rörelse) och gjort jämförelser hur de använder dygnets timmar. I den frilevande hjord använde hästarna ca 18 timmar till att söka föda och beta. I den andra ytterlighetsgruppen – där hästarna stod isolerade och fick ett högkoncentrerat foder – där åt hästarna i knappt fyra timmar per dygn. Det vanliga är att hästar under dessa förhållanden utvecklar någon form av beteendestörning. Detta gäller enligt Dr Marthe alla hästar – om det finns något grundläggande fel i stallmiljön, utfodrings- och skötselrutinerna eller sättet att träna dem, visar det sig i ett stört beteende. Men det gäller att känna till hur detta yttrar sig!

Typiska beteendestörningar är krubbitning, vävning, luftslukning eller oupphörliga huvudskakningar/nickningar. Mildare former av stört beteende är enl Dr Marthe exempelvis boxvandring, att stå och slå i väggen med fram eller bakben, självförstörelse, slående med svansen, att dra av täcken och förstöra dem, aggressioner mot andra hästar eller människor, att ofta lägga öronen bakåt mot folk och hästar, räcka ut tungan, bocka med ryttare, äta på trä m m. Listan kan göras lång….

Hästar kan även bli deprimerade. En deppig häst står helt orörlig i långa perioder, ofta en bit från andra hästar. Den visar inget intresse för omgivningen och håller huvud och svans lågt med öronen utfällda år sidorna. Detta är enl Dr Marte tecken på en häst som stängt ute sig själv från en oacceptabel omgivning. Den kan t.o.m med tiden även vägra att äta och dricka. Tyvärr så är ovanstående exempel ganska vanligt beteende hos våra hästar och ses som ett naturligt beteende när det i själva verket är en häst som kanske mår väldigt dåligt psykiskt.

Sociala behov
Dr Marthe förespråkar naturlig avvänjning och uppfödning i familjegrupper, vilket hon anser ger en tryggare och mycket mera lätthanterlig individ. Hästarna får betydligt mindre beteendestörningar, om man gör på detta vis. Så strunta i att vänja av fölen, låt dem gå kvar hos stoet. Till nästan 100% sker avvänjningen naturligt vid ca 9 månaders ålder och fölet har ändå möjlighet att söka tröst hos stoet och får utlopp för sitt sugbehov under en lång period. Däremot kan man gärna skilja stoet och föl under några timmar då och då, medan stoet rids.

Längre fram i livet mår hästar bäst om de kan gå i en grupp hästar som de känner och kan bygga upp långtidsrelationer med. Många hästägare vill dock inte släppa sin häst med andra hästar pga skaderisken. Dr Marthe vill när det gäller detta poängtera att hästar lever i ett icke-våldssamhälle. Inom en hästhjord löses konflikter innan det uppstår regelrätta bråk för ingen i hjorden vinner på att flera hästar är skadade och inte kan hänga med de övriga.

Dr Marthe säger också – "därför är hästar av naturen tåliga och försöker vara till lags; de är oerhört toleranta och vänliga. De är sällan de svarar med ett aggressivt beteende om de skulle bli dåligt behandlade eller har en undermålig (stall)miljö. I stället finner de sig i väldigt mycket och "står ut". Vi är skyldiga dem at tänka igenom stallets och rasthagarnas utformning och se efter vad som kan förbättras!" Som exempel ger hon t.ex hingstar el andra hästar som man isolerar fullständigt från kontakt med andra. En del hästar som lever under sådana förhållanden sluter sig inom sig själv och sover mkt mer än annars. De kan jämföras med fångar i isoleringscell, de reagerar på precis samma sätt.

Intellektuella behov
En häst som tränas på ett omväxlande sätt och har en stor rasthage med öppna vyer och mkt att titta på, aktiverar automatiskt en rad olika sinnen. Man kan även med fördel lära hästen en hel del trix för att stimulera hästen ytterligare.

Har du möjlighet så läs gärna artikeln i Ridsport i sin helhet! Den var jättebra och förhoppningsvis får den många hästmänniskor att tänka till - och reflektera om sin hästhållning.

PS! Forskare på hästområdet har kommit fram till en "beteendetriangel" som visar på hästars behov i prioriteringsordning. Problembeteenden finns i toppen på pyramiden. Ju fler av hästens basbehov som inte uppnås - desto fler problem resulterar det i. Problembeteenden är symtom på att något längre ner i behovslistan inte tillgodoses....

PS! jag har lite problem att få triangeln som jag vill - därför har jag bara skrivit in texten. Skall försöka ordna detta längre fram...

PROBLEM

8. Gemenskap - parbildning, lek

7. Social anpassning - hitta sin plats i flocken

6. Utforskning & undersökning (av omgivningen)

5. Rörelse - springa, leka, motion

4. Vila & sömn

3. Kroppsvård - putsning, streching, rulla sig, möjlighet 
att söka skydd

2. Äta, söka föda & dricka

1. Grundtrygghet - förmåga att reagera på och känna sig 
säker för hotande saker.

OBSERVERA att ovanstående är i prioriteringsordning, nr 1 har högst prioritering (är viktigast) för hästen!

När jag läser om ovanstående behovstriangel så kan jag känna igen de problem som jag hade med Farre när jag nyss hade köpt honom....

Han hade varit mobbad i sin förra hästflock och var därför väldigt osäker i sina kontakter med andra hästar. Jag har aldrig sett en så ranglåg häst! Han verkade aldrig känna sig säker i livet, oavsett var, när eller hur. Detta påverkade också hans kroppsvikt - första året var han jättesvår att hålla hullet på även om han fick stora mängder foder. Han stressade aldrig av - inte ens i stallet. Hans osäkerhet ställde även till problem i ridningen och den dagliga hanteringen eftersom han inte heller litade på människor. ALLT man försökte göra med honom var ett "trauma" i miniatyr för honom. I början när jag skulle rida honom kom jag mig till husknuten (ca 25 m från stallet) - sen försökte han vända! Han var dessutom rädd för "allt och inget" när man var ut och red och försökte därför ständigt kasta om och springa hem.... Transportering skall man bara inte tala om! Han blev fullständigt skräckslagen - första gången jag skulle lasta honom så trodde jag han skulle slå sönder transporten i ren rädsla. (När jag hämtade hem honom så gav vi honom lugnande just av detta skäl, så den gången var han lugn...)

Detta var -94 och då var Farre 10 år gammal - i år fyller han 22. När man hanterar honom nu kan man inte tro att det är samma häst! Numera så är han helt trygg i sin flock, kan t.o.m "mopsa upp sig" mot en del.... Han busar i hagen och i ridningen, han har skaffat flera vänskapsband flocken och blir i stort sett inte rädd/nervös för någonting längre. Sen är han ju arab så spela "Allan" gör han ibland men inte längre pga nervositet eller rädsla. T.o.m lasta går bra - han tycker visserligen det är jätteäckligt så han brukar bli 50 cm lägre när han går in i transporten men han går in. "Matte går ju in i det där läskiga så då måste det väl vara ok....."

Sist men inte minst - fundera på de hästar du har i din omgivning. Hur beter de sig? Och hur är deras livssituation? Kan det finnas något i deras livssituation som påverkar dem negativt? Och är det i så fall något som du kan göra något åt? 

Jag tycker att vi är skyldiga att ge våra djur inte bara en uthärdlig tillvaro utan en så bra tillvaro vi förmår!  

till toppen

åter till startsidan

Birca´s etikregler - förändringar....

Efter att ha gjort två vintrars erfarenheter av mina etikregler (och vilka effekter dessa fick - eller rättare sagt inte fick) har jag beslutat mig att göra åtminstone en förändring! 

En skrivning i etikreglerna är som följer:
På Birca -
"används "hjälptyglar" och skarpa bett i undantagsfall (endast under övergående kort period) – med undantag av inspänningstyglar (lätt inspända) vid longering, tömkörning och sitsträning – samt martingal (med ringarna lägst i höjd med hästens höft)."

Tyvärr så visade det sig under sista vintern (-03) på Näsviksgård att ryttare helt enkelt nonchalerade mina önskemål om att användare av ridhuset endast i undantagsfall skulle använda hjälptyglar. Detta trots att jag gjort helt klart min ståndpunkt i frågan - inte minst efter den starka reaktionen på min tidigare artikel (klicka här).

För - från att ha varit 1-2 ryttare som använde gramantyglar under första vintern på Näsvik så accelererade användningen drastiskt under andra året. Av de ca 10 ryttare som hade ridhuskort var det nästan mera lätträknat de som INTE regelbundet använde sig av gramantyglar! Jag noterade ökningen men valde att inte ta strid i frågan eftersom jag redan då visste att det var sista säsongen på Näsvik. Fegt kanske men så gjorde jag i alla fall!

Varför det blev denna dramatiska ökning av användandet vet inte jag men spekulera kan man.... "Råd" (!) från tränare, "snabb fix", försök till genväg osv - vad vet jag?

Men, tillbaka till förändringen i mina etikregler! Ovanstående har gjort att jag bestämt mig för att i mitt ridhus i Blåsmark kommer jag helt enkelt inte tillåta användande av gramantyglar! Vill man som ryttare använda sådana så finns det 3 andra ridhus i kommunen dit man kan vända sig! De ryttare som använde Näsviks ridhus kommer av geografiska skäl inte söka sig till ridhuset i Blåsmark hur som helst men deras tidigare agerande gör att jag fattar beslutet om totalförbud... Detta för att slippa ställas inför samma problem igen.

Varför denna "häxjakt" på gramantygelanvändare kanske någon nu frågar sig? Ja, helt enkelt för att jag anser att gramantyglar är förkastliga som träningsmetod! De fungerar enl "block-och-talja-metoden" och sätter hästen i en situation/kroppshållning som den inte kan komma undan.... Man skapar en kraftig hävstångseffekt som mångdubblar ryttarens kraft. Jag har dessutom under åren provridit ett stort antal hästar (tyvärr!!) som varit ridna med graman. Hästar som rids med graman får ett väldigt speciellt förhållningssätt till ryttarens hand. Man kan VÄLDIGT tydligt känna om en häst är riden med graman - och det är ingen angenäm känsla! Det blir ingen ärlig förbindelse till ryttarens hand. Jag har svårt att förklara känslan men den har gång på gång visat sig stämma när man efter ridturen frågat ägaren/ryttaren om hästen brukar ridas med graman.

Dessutom tycker jag att graman är att våldföra sig på hästen - tänk dig själv att bli inspänd med remmar utan chans att själv balansera upp din kropp och bestämma din kroppshållning? Jag tror inte heller att hästen mår bra varken psykiskt eller fysiskt av dess användning. Och innan någon vetenskapligt kan bevisa motsatsen för mig så står jag fast vid den uppfattningen!

En tillräckligt skicklig ryttare kan säkert få viss effekt (positiv??) av gramananvändning. Men knäckfrågan är - hur många av de som använder graman är tillräckligt skickliga? Enl min mening - är man skicklig nog att använda dem - då behöver man inte! Som ett exempel från Spanska ridskolan på Alois Podhajsky´s tid - då fick endast skolans chef plus chefsinstruktören använda dessa "hjälp"tyglar. Det visar på hur svårt de ansåg att användningen var! Hur många av oss vanliga "dödliga" anser sig ha samma ridskicklighet som ovanstående ryttare???

till toppen

åter till startsidan

Är den svenska ridskolan en bra ridskola?

Efter att ha arbetat mer än 25 år som ridinstruktör (sedan -94 på egen ridskola) har jag ställt mig denna fråga allt oftare....

Utbildar vi ryttare med god sits och god grundridning? Detta kan nog ifrågasättas när man åker runt på olika ridskolor och tävlingsplatser.... Tyvärr ser man alltför ofta ryttare med mer eller mindre grova sitsproblem som rider mkt med händerna. En instruktör som jag red för tidigare brukade om dessa ekipage säga "den lilla kaninen (hästen...) har huvudvärk!".... 

Den enorma fokusering som finns kring var hästen håller sitt huvud förstör enligt min mening mkt av ridningen. Hästens huvudhållning HAR betydelse för hur hästen brukar sig men det viktigaste där är att HÄSTEN själv får avgöra hur huvudet skall hållas. Ett fixerat huvud (hästens) - oavsett om det beror på ryttarens hand eller någon sk "hjälptygel" påverkar hästens förmåga att balansera upp sig själv och ryttaren negativt...

Fokuserar vi på rätt saker inom den Svenska ridskolan? Svenska Ridsportförbundet brukar tala om att den Svenska ridskolan är unik. Och unik ÄR den så till vida att i stort sett inget annat land har den statliga och kommunala subvention som ridskolorna i Sverige har. (Även om många andra sporter i Sverige - oftast pojksporter - har haft/har betydligt mera ekonomiskt stöd än ridsporten.). Däremot så kan det diskuteras om ridskolorna är unika när det gäller rid- och hästutbildningen. Dels för att många ridskolor än i dag har outbildade instruktörer men även där instruktörerna är utbildade kan ridutbildningen variera från superbra till skrämmande dålig.... Ett av skälen till detta är (enligt MIN uppfattning) att det inte finns någon tydlig "Svensk modell" inom ridsporten. I alla fall någon som är tydligt förankrad inom sporten. Jag är själv utbildad på Strömsholm (RIK 2 - godkänd ridinstruktör) och tycker (tyvärr) att min utbildning lämnade mycket övrigt att önska. Jag har som ett exempel bara haft en enda ridlektion under min totalt ca 8 mån långa INSTRUKTÖRSutbildning! Dessutom hade vi väldigt lite (eller inga) diskussioner/lektioner om ridsystem, utbildningsgång, hästens rörelsemekanik under ridning m m.

Detta, och det faktum är att "få hästen på tygeln" verkar överskugga allt annat inom ridningen gör att målfokuseringen på våra ridskolor ofta blir fel... När vi i stället skulle ägna oerhört mkt tid på att ge våra ridskoleelever det som är basen för ALL ridning - en följsam och oberoende sits! För innan man kan sitta stilla, i balans och göra INGENTING kan man inte heller inverka på ett riktigt sätt på hästen! Man måste som ryttare helt enkelt (LÅNGT ifrån ENKELT :-)....) veta "var man befinner sig i tid och rum" dvs ha kroppskontroll innan man kan inverka på ett riktigt sätt. Detta sätt att fokusera kan från början få det att verka som om utbildningen går mkt långsammare eftersom man jobbar längre i varje gångart, med mindre utbildningssteg,  innan man t.ex börjar galoppera. Men, i själva verket gör detta sätt att arbeta att man efter ett tag kan gå mycket fortare fram - eftersom ryttaren har en mjuk och följsam sits och KAN börja inverka relativt tidigt på hästen.

Det finns en annan risk med att gå för fort fram - det är att det är OERHÖRT svårt att LÄRA OM!!! Jag vet av egen erfarenhet! Under mina första år som ryttare lärde jag mig en massa (sitsproblem bl.a) som det har varit och är oerhört svårt att slipa bort/lära om. Det är mycket lättare att börja med en nybörjarelev som aldrig suttit på häst än en ryttare som kanske ridit i flera år och som har automatiserat en massa felaktigheter i både sits och inverkan! Av denna anledning är nybörjarinstruktörerna de allra viktigaste instruktörerna på våra ridskolor. Tyvärr ser det dock oftast ut så att de minst utbildade instruktörerna får ta nybörjarlektionerna - ofta för att den högst utbildade instruktören inte vill ha nybörjarlektioner - "det är ju så jobbigt!" Och det ÄR jobbigt - jag tycker nästan att man borde ha ett högre pris på nybörjarlektioner eftersom det kräver OERHÖRT mkt av instruktören om det skall bli bra lektioner. För ju nogrannare du är som instruktör är vid de första terminernas ridning desto lättare blir ditt jobb längre fram....! 

Till sist - jag tycker att det borde diskuteras mkt mera på vilket sätt vi lär ut ridning på våra ridskolor! För det är inte bara viktigt ATT eleverna får rida utan även viktigt HUR de får lära sig rida! Gruppstorlekar är också en del i utbildningen - hur många elever kan man hinna med att ge något under en lektion? Det finns säkert en "optimal" gruppstorlek - där såväl eleven (utbildningsmässigt) som ridskolan (ekonomin) får ut så mkt som möjligt av ridlektionen.

till toppen

åter till startsidan

Inspända lektionshästar?

Något som diskuteras på många ridskolor är frågan om ridskolehästarna skall gå inspända (antingen med inspänningstyglar som man normalt använder vid longering eller med "halsförlängare" el dyl)? Vissa ridskolor/instruktörer propagerar väldigt varmt för denna användning - andra gör det inte....

De som pratar positivt om dessa inspänningar menar att de dels hjälper ryttarna att koncentrera sig på sin egen ridning och sits och dels att de hjälper hästarna fysiskt eftersom de med hjälp av dessa kommer i "rätt form" och på tygeln och hindrar dem från att gå som "stjärnkikare".

Själv har jag valt att INTE använda dessa "hjälpmedel". Och det av flera skäl. Dels för att jag INTE tycker att de är till någon större hjälp för eleverna - detta eftersom man tar bort hästens förmåga att ge ryttaren ett "direktkvitto" på om ryttaren har ridit på ett riktigt sätt eller ej! Detta eftersom hästen genom inspänningstygeln blir "låst" till en viss form. Även om man spänner inspänningstygeln relativt löst så begränsar den hästens rörelseförmåga med hals och huvud. Sedan kommer lite knäckfrågan? När skall man ta bort inspänningstyglarna? För målet måste väl ändå vara att ryttarna skall rida utan? Och jag anser att man lite "lurar" ryttaren att tro att han/hon har en bättre inverkan än vad vederbörande egentligen har - vad i formen åstadkoms av ryttaren och vad är inspänningstygelns "förtjänst"??? Ofta får ryttare som ridit mkt med inspända hästar väldiga problem när de kommer på en häst som inte brukar gå inspänd....

När det sen gäller argumentet att hästarna mår bättre av att gå inspända håller jag inte heller med! Återigen eftersom hästen blir låst i en form - den tappar stor del av förmågan att själv balansera upp sig och en ev obalanserad ryttare. Det är VÄLDIGT vanligt att man ser inspända hästar i kraftig framvikt. Dessutom blir enl min erfarenhet (jag har tidigare jobbat på flera ridskolor som haft hästar inspända) dessutom hästarna "beroende" av dessa inspänningar. De blir väldigt svåra att rida utan.... Ett argument för inspänningstyglar brukar också vara att hästarna annars inte går i "rätt form" utan sätter huvudet rätt upp och springer.... Det sättet att argumentera tyder på att man i väldigt hög utsträckning förknippar hästens huvudställning med hur hästen brukar sin kropp - något som enl min mening är en sanning med modifikation! En häst som går med nosen i lodplanet KANSKE brukar sin kropp rätt - men man måste titta på hela hästens rörelsemekanik för att kunna avgöra detta. ENBART inkrökt hals och nacke behöver långt ifrån betyda att hästen använder sina bakben och rygg! Det finns många hästar som kröker alldeles så vackert på nacken som brukar sin kropp alldeles förskräckligt illa och som ofta resulterar i ryggont och/eller hältor.

Min erfarenhet är också att en häst inte går som en "stjärnkikare" utan orsak! Orsaken kan vara en hård hand och/eller fysiska problem. Att den inte går med huvudet i vädret utan orsak beror helt enkelt på att det inte är bekvämt att gå så!! En häst som har nybörjare på ryggen som inte kan inverka men som sitter med "snäll" hand går i 99 fall av 100 med huvudet tämligen sänkt och nosen strax framför lodplanet utan att direkt vara "på tygeln". Helt enkelt för att det är BEKVÄMT! Har man hästar som trots ryttarens mjuka hand inte kan gå i denna avspända "form" bör man nog istället för att sätta på inspänningstyglar fundera på att byta ut denna häst - för då passar den uppenbart inte som ridskolehäst - kan bero på exteriöra förutsättningar, fysiska problem och/eller olämpligt lynne. 

Om jag har ryttare som inte kan hålla sin händer stilla och/eller blir dragande får de ett "kvitto" från hästen genom att hästen höjer huvudet.... Då brukar jag säga åt ryttaren att lägga ner handen på manken och hålla den där! Hästarna brukar då (i stort sett alltid) sänka sitt huvud och ge efter i nacken. Detta fungerar även det som en form av "inspänning" - fördelen med denna är att den består av tygeln och ryttarens hand. När tiden är mogen kan ryttaren återigen prova att ha en normal handställning.

Min erfarenhet är att det vanligaste skälet till att hästar blir stjärnkikare och går och stretar emot i munnen är att den är van att ryttarna försöker "få" ner hästen "på tygeln" med handen. Tar man bort det problemet ur ekvationen brukar man också nästan helt få bort problemet med stjärnkikandet.... Så här kommer vi återigen tillbaka till HUR LÄR VI UT RIDNING????

Hästar som rids med mjuka, följsamma händer brukar enl min uppfattning nästan alltid "komma på tygeln" av "sig själv" - de blir lugnare och mera tillfreds - för att ingen drar dem i munnen. Sedan finns det ju mer och mindre lämpliga hästar som lektionshästar - jag vill gärna ha araber, fullblod, angloaraber mfl likande hästar. Just för att de är känsliga men samtidigt väldigt ridbara och skolar känsliga ryttare. Jag vill inte ha hästar som lär mina elever grova hjälper! Sparkar och konstant drivning fostrar inga goda ryttare anser jag.

Ovanstående är helt och hållet mina skäl till varför jag INTE använder inspänningstyglar vid lektioner - kort sagt för att jag tycker att det fungerar bra utan och att de eventuella fördelarna inte på långa vägar uppvägs av nackdelarna. (Undantaget ibland vid sitsträning - eftersom då kan det vara en fördel att hästen blir lite "låst" i sin form - det underlättar ryttarens rena sitsträning. Man tar i det fallet "bort hästen ur ekvationen" - där är det viktigaste att hästen går så stadigt som möjligt så ryttaren kan koncentrera sig på sitsträningen. Min målsättning är även där att hästarna så småningom skall kunna gå utan inspänning - men innan det är uppnått....). Jag kan dock i viss mån förstå de ridskolor som ändå använder sig av dem - eftersom de på ett plan underlättar lektionshållandet. Hästarna blir mera kontrollerbara och i och med det är det lättare att hålla lektioner.... Men, som sagt - ger det ett bra slutresultat??? Innan någon har överbevisat mig om motsatsen så står jag för min uppfattning - och kommer INTE att använda dessa "hjälptyglar".

till toppen

åter till startsidan

Vikten av SITSTRÄNING….

Något som jag personligen tycker vi inom ridningen använder oss alldeles för lite av är sitsträning. Sitsträning som kan vara så otroligt värdefullt för oss som ryttare! För att inte tala om hur det förbättrar livet för våra hästar de timmar vi sitter i sadeln!

Sitsträning – vad är då det? Ja, det har jag också undrat över…. Eller rättare sagt den sitsträning jag (tidigare) kommit i kontakt med har varit sitta i lina och göra "kvarnvingar bakåt", "plocka äpplen", "höfter fäst", "kaptens-vändning", "jorden-runt" och några till sitsövningar. Med andra ord ganska begränsat antal övningar och sällan förekommande sitsträning.

Jag har dock de senaste åren allt mer kommit i kontakt med andra sätt att träna sitsen hos ryttaren. Man kan grovt säga att det finns två olika sätt att närma sig sitsträning hos ryttaren. Det ena är "mekaniskt" – och i sin ytterlighet väldigt vanligt sätt inom ridningen att förbättra sitsen hos ryttaren. På detta "mekaniska" sätt talar man t.ex om för ryttaren "dra tillbaka skänkeln", "vrid om din hand", "sträck på dig", "dra tillbaka axlarna" el liknande. Nackdelen med detta sätt (även om det kan vara användbart ibland) är att risken är stor att det skapar spänning hos ryttaren!

Skall man använda detta sätt att sitskorrigera är det därför bättre (enligt min mening) att använda sig av bilder som t.ex Sally Swift i sina böcker gör! Att man i stället för att be ryttaren "dra tillbaka sina skänklar" ber ryttaren att tänka sig att "benen växer neråt i riktning mot hästens bakfötter". Eller att man i stället för att säga åt ryttaren att "sträcka på sig o dra tillbaka axlarna" ber ryttaren att "lyfta sitt bröstben framåt, uppåt" eller tänka sig att "en fjädrande spiral drar kroppen framåt-uppåt" osv. Detta sätt att närma sig den "mekaniska" sitskorrigeringen minskar risken för spänning hos ryttaren betydligt…. Förutom i Sally Swifts böcker (som har många förklarande teckningar/bilder) används denna teknik även inom Alexandertekniken.

Det andra sättet att närma sig sitsträning/korrigering är istället "dynamiskt". Detta sätt innebär att man i lina (vissa övningar kan man även göra utan lina) gör sits o balansövningar i snabb följd. Den dynamiska sitsträningen går ut på att man med successivt svårare övningar som görs i ett snabbt tempo skall utmana sin balans och successivt stretcha sin kropp till en mer ändamålsenlig sits. Man skall helt enkelt inte hinna tänka efter….. utan bara känna!

Tyvärr så har jag inom min utbildning (på Strömsholm) överhuvudtaget inte haft någon sitsträning värd namnet. Jag tror vi satt i lina en gång (1) under Ridledarkursen och på RIK 1 red vi en månad utan stigbyglar (i dressyren) – något som i och för sig kan vara nyttigt, men kalla det sitsträning är mkt begärt….

Däremot så har jag bl.a via Sally Swifts böcker (på egen hand alltså) använt mig av hennes övningar (först med mig själv som "försökskanin" och sedan på mina elever under lektionerna). Dessutom så har jag gått kurs i Alexanderteknik där vi också använde oss av olika "bilder" för att förbättra vår hållning såväl på marken som på hästen.

För några år sedan gick jag en kurs i sitsträning (eller det var rättare sagt två kurser x 4 dagar) som i alla fall för mig innebar att jag fick en helt annan syn på detta med sitsträning – och vilken nytta den kan göra. Dessa kurser innebar att vi en-två gånger per dag red i lina och gjorde diverse "dynamiska" sitsövningar i snabb följd. För att ni skall få en uppfattning om hur fort det skall gå – så smattrade instruktören fram övningarna ungefär som en amerikansk auktionsutropare (om ni hört någon sådan nån gång….) Något som jag kan försäkra gav effekt – både i kroppen eftersom man blev väldigt medveten om vissa muskler – som man inte ens visste av att man hade! Den andra effekten var (åtminstone för min personliga del) känslan av mycket förbättrad balans till häst! Jag vet inte hur mycket av detta som syntes "utåt" (det måste någon annan bedöma) men min upplevelse av den förbättrade balansen var stor!

Jag vet inte hur det är för er andra men jag har alltid tyckt att min sits o balans har varit "sådär"….. Detta trots att jag ridit i över 30 år! Men efter dessa endast åtta dagar sitsträning kändes det som att det trots allt fanns lite hopp även för mig…. Jag insåg verkligen vilken nytta systematisk sitsträning kan göra för ryttaren (inkl mig själv)!

Jag har därför senaste 1-2 åren försökt införa mer och mer sitsträning på mina lektioner. Inte så ofta i lina utan som en "daglig" liten stund vid varje lektion! Och jag har sett vilken stor positiv effekt det har gett på mina elever…. T.ex så har ryttarna mkt lättare för att sitta ner i trav – något som helt klart uppskattas av hästarna! Dessutom har grundsitsen rent allmänt förbättrats hos eleverna. För hur många av oss brottas inte med stolsitsar, ikullagda händer, framåt el bakåtlutade sitsar m m? Och kan man "programmera" in en god sits redan hos nybörjarryttaren är oerhört mkt vunnet! Det finns "inget värre" än att försöka ändra sitsen hos en ryttare som ridit flera år – och befäst felaktigheterna!

Jag vill därför verkligen "slå ett slag" för systematisk sitsträning på våra ridskolor – det är väl investerad tid!

till toppen

åter till startsidan

Ridskolehästarna - mina vänner & arbetskamrater

Jag har haft förmånen att under många år arbetat med hästar. Och inte vilka hästar som helst - utan ridskolehästar! Ridskolehästar anser jag vara "vardagshjältar". De tolererar många olika ryttare på sin rygg - ofta utan att nämnvärt protestera (åtminstone inte om de är lämpliga som lektionshästar - inte alla hästar är det...). 

Mina lektionshästar anser jag såväl vara mina nära vänner som mina arbetskamrater. Det är vi tillsammans som skall lära alla elever "hästvett" och ridning. En av förmånerna med mitt yrke är att man verkligen kommer hästarna nära (OM man lägger ner tid på detta - alla instruktörer gör nog tyvärr inte det). Man lär sig varje hästs små egenheter såväl i stallet som på ridbanan. Man känner varje hästs små signaler och beteenden. Jag har hästar som t.ex tycker om att bli kliade kring juvret, på insidan av bakbenen, i öronen (!), kring manken eller som ÄLSKAR när man blåser i näsborrarna på dem.... Att veta vilket "favoritberöm" som varje häst har är viktigt i mitt dagliga arbete med hästarna. Det är lika viktigt att veta vad hästarna INTE tycker om.... Att t.ex sadelgjorden spänns ryckigt och/eller hårt, att ryttare "klänger" sig upp i sadeln, att ryttaren vid uppsittning trycker med handen strax bakom sadeln, bli borstad med hårda/ryckiga tag osv.

Även egenheter i ridningen är viktiga för mig att känna till. Dels för att kunna undvika vissa situationer som kan innebära säkerhetsrisker men också för att kunna utnyttja t.ex övningar maximalt för att underlätta för ryttarna. Hästarnas placering vid uteritter kan vara en sådan sak. 

Ridskolehästar är hjältar i vardagen!!!

Något som blivit vanligt förekommande på vissa ridskolor är en policy att varje ridskolehäst endast skall gå ett visst antal år i lektionsverksamheten innan den byts ut. Vissa ridskolor har en intervall på kanske 3-4 år. Helt vansinnigt tycker jag! Dels för att det tar TID att skola in en häst som lektionshäst. Det tar enligt min mening minst 1-2 år innan en ny häst verkligen fungerar som lektionshäst. Att man då efter ytterligare ett år skall sälja den hästen verkar för mig helt galet! En väl utbildad lektionshäst som kan sina lektionsövningar är ju den bästa läraren en ridelev kan få!

Motiveringen till att sälja hästarna brukar vara två - dels att man skall sälja hästarna "medan de är värda något & man får tillbaka pengarna" och den andra är att hästarna "inte skall behöva gå längre som lektionshäst för då blir de så less alt håller de inte längre". Dessa två argument tycker jag är lite galna.... Det första eftersom att genom att sälja en häst endast 3-4 år på ridskolan KOSTAR denna häst mkt per användningsår.... Avskrivningstiden blir kort även om man då får "tillbaka" relativt sett mkt av inköpspriset. Det andra är att man genom att sälja hästen går miste om en häst som (förhoppningsvis) först sista året börjat fungera riktigt bra i sitt jobb. 

Det andra argumentet tycker jag är ett underkännande av sin egen verksamhet! Det talar om att "hästar kan inte trivas som lektionshästar på vår ridskola"! Det FINNS naturligtvis hästar som inte passar som lektionshästar av olika skäl men dem skall man avyttra mycket snabbare. Har man en ridskola med en bra verksamhet (omväxlande för både hästar och ryttare) så finns det inget skäl varför inte en häst skall kunna trivas och fungera i 12-15 år (beroende på hur gammal hästen är när den köps in) på ridskolan! Den hästen blir dessutom en riktig "nestor" och kan lära sina elever massor! Mår bara hästen bra fysiskt och psykiskt - och de borde den göra om ridskolan har en bra verksamhet - finns det inget bättre än att ha väl inskolade/inarbetade lektionshästar! Den lektionshäst som fungerat i 12-15 år är dessutom en VÄLDIGT ekonomisk häst! Är hästen pigg, glad och frisk kan den utan vidare arbeta som lektionshäst fram till den är 20-24 år! Hur hästen mår (psykiskt och fysiskt) borde vara mer avgörande än hur många år hästen är eller har gått som lektionshäst! På den ridskola där jag tillbringade många somrar på 70-talet fanns flera lektionshästar som gått över 20-årsstrecket (ackordshästar) som var hur fräscha som helst...

Känner man att det finns behov av att byta ut lektionshästarna efter 3-4 år bör man nog ta en ordentlig titt på sin verksamhet! Är det en verksamhet där hästarna KAN trivas? Hur rids hästarna? Går de ut i skogen regelbundet eller bara i ridhus? Har de ett socialt fungerande liv? Dvs går de i hage tillsammans med andra hästar? Hur fodras de? Högkoncentrerat i små givor eller stora grovfodergivor? Hur ser stallmiljön ut? Får hästarna möjlighet "att vara ifred" eller springer det elever hos hästarna hela em-kvällar? Det finns mycket man kan göra för att förbättra såväl den fysiska som psykiska/sociala miljön för lektionshästarna! Hästar som får sina fysiska/sociala behov tillgodosedda MÅR BRA och blir därför också pigga och glada att rida! 

Att vara lektionshäst skall inte vara något straffarbete utan många gånger kan lektionshästen må mkt bättre än den privathäst som kanske inte får arbeta så regelbundet och inte heller får den övriga tillsyn som lektionshästen oftast får. Att lektionshästen går fler timmar/dag SKA inte vara något problem. Är det så är det oftast något fel på HUR eller på vilket underlag hästen går. De flesta lektionshästar går idag 2-3 tim/dag och det är absolut INGENTING för en häst rent fysiskt!

Att sälja (den fungerande) lektionshästen efter 3-4 år tycker jag är helt vansinnigt - både ur ekonomisk och utbildningsmässig synpunkt!

till toppen

åter till startsidan

Ledarskap & ledarfilosofi

För någon månad sedan var jag i ett sammanhang där vi diskuterade ledarskap/ledarfilosofi. Som ett exempel på ledarfilosofi visade jag mina Etikregler/Grundtankar-rättesnören/Ledstjärnor som vi försöker förmedla här på Birca. Det var då några som inte förstod vad dessa saker hade med ledarskap att göra.....

Ledarskap/ledarfilosofi är för mig väldigt viktigt! Det är dessutom något som kräver mycket arbete och eftertanke. Man blir aldrig "färdig" som ledare! En ledarfilosofi kan vara allt ifrån en enda mening som t.ex "jag tror på varje människas möjlighet till utveckling" till en mera utförlig version som mina ovanstående. Som ledare i många sporter så har man "bara" människor att "ta hänsyn till" i sin ledarfilosofi. Eftersom vi ridinstruktörer/tränare arbetar tillsammans med djur så anser jag att vårt ledarskap blir mera komplext. I min ledarfilosofi är därför fokuseringen mycket på förhållningssättet till djuren. Vår attityd och förhållningssätt till djur tycker jag många gånger även avspeglar sig i förhållningssättet till människor. Det blir en "spin-off-effekt" som gör att även klimatet för människor kan bli positivt.

För mig (i min ridskoleverksamhet) är det inte bara viktigt att förmedla ridteknisk kunskap utan FRAMFÖR ALLT viktigt att förmedla inställningen till hästarna. Och allra bästa sättet att förmedla detta är genom HANDLING! Framför allt barn tar till sig och uppmärksammar det man GÖR - inte så mycket det man säger. Om det i ett stall (och bland dem som vistas där) utstrålas verklig omtanke om hästarna så är det också det som förmedlas. Även motsatsen gäller naturligtvis...

Hästar är inga redskap och skall inte heller behandlas så! Ömsesidig respekt är väldigt viktiga beståndsdelar i umgänget med hästar. 

Jag tycker att det är oerhört viktigt att alla som fungerar som ledare/tränare/instruktör funderar över VAD man vill förmedla när det gäller ridning och hästhantering. Och att man formulerar egna etikregler/normer som man kan stå för. Som ledare så ÄR man en förebild - vare sig man vill det eller ej! Även privathästägare i ett ridskolestall är en ledare - ridskoleeleverna ser upp till privathästägarna.... 

Tyvärr så ser man ibland ryttare som drar fast hästar (sliter dem i munnen - ibland dessutom med stångbett i hästens mun. Den typen av bett förstärker ryttarens kraft mångdubbelt pga sin hävstångsverkan), sparkar dem i magen (i värsta fall med sporrar), spöar och gapar o skriker. Detta är inte hästutbildning - det är misshandel!!! Som åskådare - reagera! Och ifrågasätt vad ryttaren håller på med! Även om det står en tränare/instruktör i mitten av manegen.... Och nöj dig inte med svaret "du som inte kan något om ridning kan inte bedöma detta" (ett svar som ibland ges om man kritiserar hästhanteringen). Ovanstående exempel har inget med ridning el ridteknik att göra! Det handlar istället om djurskydd - och man behöver inte vara ridkunnig för att avgöra om det är djurmisshandel eller ej. Reagerar man på hanteringen så förtjänar man i alla fall en vettig förklaring till det som händer. (Det finns ibland tillfällen när hästar kan bli våldsamma utan att ryttaren/handhavaren provocerat hästen men har ryttaren burit sig åt som i ovanstående exempel så är i det flesta fall hästen provocerad till att bli våldsam!)

Förutom ovanstående exempel kan det även finnas subtilare övergrepp mot hästen. Dessa är som åskådare svårare att förstå sig på och reagera emot. Exempel på sådana övergrepp kan (enligt min mening) vara skarp betsling (i kombination med hård hand), diverse användning av olika "hjälptyglar", för hårt och långvarigt arbete där hästen blir utmattad och/eller går över mjölksyratröskeln, för högt ställda krav i ridningen - att hästen inte förstår och blir förvirrad och/eller rädd (då blockeras för övrigt inlärningsförmågan).

Det är svårt (kräver civilkurage) att reagera på sådant man ser i stallar/ridhus/ridbanor men VÅGA för hästarnas skull! Tillsammans KAN vi förändra synen på hästarna/ridningen om vi vill! Mycket idag är väldigt bra men det FINNS också avarter som tyvärr än är accepterade som normala träningsmetoder! 

till toppen

åter till startsidan

Hur väljer man ridskola?

Ett viktigt val man måste göra – oavsett om man har ett barn som vill börja rida eller om man själv som vuxen tänker börja rida – är att välja ridskola (el annan variant av möjlighet till ridning)….

Ett val som har stor betydelse för den fortsatta "ridkarriären"! Det är många faktorer som man måste ta hänsyn till innan man gör sitt val. Nedan följer några saker som jag tycker man bör fundera på:

	Vad är motivet till att jag (eller mitt barn) vill börja rida? Är det samvaron med hästarna som är det viktigaste, siktar jag på att bli tävlingsryttare, är målet att komma ut med hästen i skogen, är egen häst målsättningen, är samvaron med människorna i stallet av hög prioritet osv?
	Vad får jag för pengarna? Dvs hur mycket kostar ridningen och vad får jag för dessa pengar? Är instruktören högt utbildad (och/eller med lång erfarenhet) eller är det en tjej i nedre tonåren som håller lektionerna? Vad ingår i lektionen och hur lång är den? Tänk på att det inte enbart är ridningen som är viktig! Att lära sig ta hand om hästen (hästkunskap) och ridteori är minst lika viktigt för att bli en god "hästmänniska"! Vilken standard är det på hästarna? Dvs hur goda läromästare är hästarna? Att hästen kan göra "krumelurer" är inte nödvändigtvis de bästa lektionshästarna utan det är i stället om hästarna ger ett direkt "kvitto" till eleven om han/hon gör rätt – och förutsättningen för det är att de KAN ge ett "kvitto" – inspända lektionshästar är fråntagna den möjligheten!
	Hur noga är ridskolan/anordnaren med att lära ut god sits och god grundridning? Det är OERHÖRT viktigt att man redan från första början får lära sig en god sits och grundridning. Lär man in fel saker från början så "binder man ris åt egen rygg"! Det krävs oerhört mycket jobb att göra en "avinlärning" av saker som man en gång lärt fel…. Jag råkar i mitt instruktörsyrke alltför ofta på elever som ridit några år (ibland många) där man missat väsentliga bitar i sitsträning/inverkan. Stolsits, "dåliga" händer, dålig balans, framåtlutade är vanliga problem. Dessa elever får det jättejobbigt med att försöka lära om! Det kan te sig trist att ägna flera av de första årens ridning till att sitsträna och träna "start, stopp och sväng" men det är absolut nödvändigt för att man senare skall kunna rida mer avancerade saker. Ibland så råkar man ut för föräldrar som ringer o anmäler sitt barn och när man frågar vad de kan så säger de "skritt, trav o galopp – och de har även hoppat!" Senare så visar det sig att de gjort ovanstående saker MED LEDARE!! Eller ryttare som "kan rida i alla gångarter" men det visar sig senare att de gjort det antingen i en rundkorall (på halv/hellånga tyglar utan att behöva styra hästen) eller på turridning i skogen där hästarna bara följt efter varandra! Att ryttaren varken kan styra ordentligt eller sitta på ett riktigt sätt i någon av gångarterna det verkar oväsentligt…. Att ha för bråttom i starten straffar sig ordentligt på sikt! Det är ungefär som att försöka bygga en skyskrapa på en dålig grund – den rasar ganska så snabbt! Jag har haft ryttare som börjat i nybörjargrupper (trots att de ridit något/några år) – första tiden har de haft ett litet försprång framför de andra i gruppen eftersom de trots allt ridit lite – men efter 1-2 år är de oftast bland de sämsta i gruppen pga de fortfarande kämpar med de saker de lärt in fel från början!
	Hur många elever är det i grupperna? Enkel matematik säger att ju fler elever/grupp desto mindre tid till varje elev! Det allra bästa ur utbildningssynpunkt är om man har råd att rida privatlektioner (dvs vara ensam elev!).
	Vad är jag mest intresserad av? Dressyr, hoppning, terrängridning, western eller? Vilken inriktning har ridskolan? Lånar t.ex ridskolan ut hästar till tävling (om jag är tävlingsintresserad)?
	Vilken typ av ridskola passar mig bäst? Är det den stora ridskolan – som ofta pga kommunala subventioner har helt andra resurser än den lilla privata ridskolan? Både när det gäller inköp av hästar, antal anställda (och fortbildning av desamma), anläggningar m m. Å andra sidan ligger ofta de kommunala anläggningarna inte särskilt väl placerade ur hästsynpunkt (små och kanske få rasthagar, dåligt med ridterräng runt anläggningen m m) eftersom man oftast där prioriterat tillgängligheten (bussförbindelser, närheten till tätorten). Små rasthagar och ensidigt arbete (oftast i ridhus) samt den stora mängden besökare gör att hästarna på stora anläggningar ofta är sura och griniga och mer eller mindre arbetsovilliga. Ofta är också dessa ridskolor ganska stora vilket gör att man lätt blir mera anonym och har svårare att "bli sedd" på en sådan ridskola. Eller passar den lilla ridskolan mig bättre? Som kanske har lite sämre/mindre anläggning och mindre möjligheter att lägga mycket pengar på hästinköp (kanske inte har råd att köpa hästar utbildade till medelsvår dressyr utan istället satsar på billigare hästar). Få (eller inga) anställda vilket gör att tillridning av lektionshästarna kanske blir sämre och att även andra saker pga tidsbrist (och ekonomiska möjligheter) blir åsidosatta. Å andra sidan så har dessa små (och ofta privatägda ridskolor) ofta lägen som kanske är lite mindre centrala än de kommunala anläggningarna men istället bättre hästanpassade med stora rasthagar och bra ridterräng i närheten. Något som gör att hästarna ofta är mera lätthanterliga och positiva till sitt jobb. På den lilla ridskolan så är det dessutom lättare att bli sedd eftersom det är färre som vistas i stallet varje dag…. Å andra sidan finns det FLER kompisar på den stora ridskolan….. Sist men inte minst – var får man trevligaste bemötandet? Som ni ser är det inte lätt att välja "rätt" ridskola....

När man så har funderat på ovanstående så återstår då att fatta beslutet om var man vill rida! Välj en ridskola el dyl som kan ge dig det du söker! Ett råd är att satsa på en ridskola där man jobbar mycket med ryttarens sits (eftersom det är a och o för att bli en bra ryttare) och inte vara "småsnål" – det kan löna sig att t.ex kosta på sig privatlektioner/sitsträning för att fortare komma framåt i sin ridning. Det kan också vara en god investering att rida mer än en gång i veckan – ju oftare man rider, desto fortare lär man sig, speciellt om man har en bra instruktör! Det kan också vara det värt att rida på en ridskola där lektionerna kostar lite mera – beroende på vad man får för pengarna. Är det färre elever i grupperna (mera tid till var och en), kanske en mera utbildad instruktör osv. Så välj inte ridskola enbart genom att titta på vem som är billigast – det kan bli "dyrt" i längden….

"Att lära sig åka häst går fort, men lära sig rida tar en livstid eller två"

till toppen

åter till startsida

Vad är KLASSISK RIDNING???

Eftersom jag senaste 5-6 åren ägnat mig åt att både själv rida ”klassisk ridning” och även försöka förmedla denna filosofi till andra ryttare via min ridskola händer det rätt ofta att jag får frågan ”Vad är klassisk ridning?” och vad skiljer detta ridsätt från den traditionella ridningen och akademisk ridning. Detta är en fråga som inte är helt enkel att besvara….

Den är komplicerad av flera skäl – inte minst för att det nästan finns lika många uppfattningar som det finns utövare av de olika inriktningarna…. Här nedan följer MINA tankar kring de olika begreppen.

Först o främst vill jag klargöra mina erfarenheter av de olika ridsätten – jag är skolad inom den ”traditionella ridningen” och hade när jag kom i kontakt med den klassiska ridningen ridit ”vanligt” i ett 25-tal år. Jag är utbildad ridinstruktör (RIK 2 på Strömsholm) och har under många år arbetat som instruktör på olika ridskolor och även tävlingsridit en del. När jag så kom i kontakt med Craig Stevens och klassisk ridning 1999 öppnades en helt ny värld för min del. Jag har dessutom i alla år läst mkt hästlitteratur i en mängd ämnen – akademisk ridning är ett område. Dessutom har jag sett ryttare som tränar akademiskt samt deltagit på marken vid några kurser i akademisk ridning.

Enligt min uppfattning så skiljer sig inte klassisk ridning o akademisk sig särskilt mycket åt. Vad som skiljer dessa två inriktningar från den traditionella ridningen är framför allt synsättet på hästarna och ridningen. Jag har lagt ner mycket tankemöda på att försöka ”sätta fingret” på vad som är de stora skillnaderna och kommit fram till att i den klassiska ridningen så ser man mkt mera på hästens som en likvärdig partner och att man BER hästen utföra saker och man GER hästen möjlighet att göra detta. I den traditionella ridningen är mera inställningen att man KRÄVER saker av hästen och TAR sig rätten att bestämma över hästen – dvs att hästens skyldighet över allt annat är att LYDA. Många traditionellt utbildade ryttare kommer säkert att reagera negativt över denna beskrivning men detta är MIN uppfattning av de två ridstilarnas grundläggande filosofier. Hur många gånger har jag inte (under mina år inom den traditionella ridningen) hört uttrycken: ”rid mera”, ”ta igenom”, ”mera ben”, ”driv, driv”, ”fånga upp mera”, ”cykla med handbromsen på” osv. Listan kan göras lång…

I klassisk ridning försöker man istället använda endast en hjälp i taget så långt det är möjligt. Detta för att göra det hela så enkelt o begripligt för hästen som möjligt och för att komma bort ifrån ”kompensationsridning” när man reglerar en hjälp med en annan (ex reglerande tygel el mothållande skänkel) – i stället försöker man göra den enskilda hjälpen så exakt som möjligt så att man inte BEHÖVER reglera effekten av den…. Man rider inte heller ”kompressionsridning” dvs inte alls på samma kraftfulla sätt ”mellan hand och skänkel”. Man rider mellan hand o skänkel men inte alls med samma fysiska kraft som i traditionell ridning. Självbärighet har fått en helt ny betydelse för mig sedan jag började rida klassiskt. 

Något som jag slogs av när jag började rida klassiskt är också hur otroligt lätt man kan vara i sin hjälpgivning! Om någon hade sagt mig (för 10 år sedan) hur lite som krävs för att få effekt i hjälpgivningen hade jag inte trott dem! Detta är också något som är väldigt svårt att få ryttare att förstå om de inte själva ridit klassiskt. En av de stora lärdomarna det har gett mig är att ”less verkligen IS more”. 

Nu till skillnaderna mellan klassiskt och akademiskt…. Som jag ser det finns det två stora skillnader – sen finns det naturligtvis fler, men de man märker först är – att i akademisk ridning rider man mycket i böjning, även rakt fram, något man inte gör i klassisk ridning (av olika skäl som jag inte går in på här). En annan skillnad är att akademiska ryttare ofta väldigt tidigt (enligt min mening alldeles för tidigt) börjar med ridning på blank stång. Blank stång är enligt min mening något man rider på när hästens grundutbildning är i det närmaste ”perfekt” och hästen kan göra alla övningar utan motstånd på vanligt träns. Dessutom kräver stång en ypperligt utbildad hand eftersom stången utgör en stor kraftutväxling i hästens mun dvs ryttarens kraft blir mångdubblad i hästens mun via stångbettets skänkels hävstångseffekt. 

Inom klassisk ridning så försöker man inte dölja problem man har… Hästar som gapar, slår upp huvudet, springer iväg osv HAR problem med ryttarens hand, balansen, diffus hjälpgivning m m. Att man dövar det problemet (med en stark hand, stångbett, hårt åtdragen nosgrimma, diverse hjälptyglar m m) innebär ju inte att det försvinner! Det är i stället bättre att det blir tydligt synligt och att man tar itu med grundproblemet! En häst SKALL enligt min mening kunna ridas på enkel betsling (det behöver därmed sagt inte vara ett vanligt tränsbett – det finns många olika varianter) annars har man ett problem. Man kan även rida på stångbett men man måste vara väldigt medveten om vilken effekt det har i hästens mun! Något som man som ryttare tycker är en ”fin/lätt” tygelhjälp får en helt annan effekt i hästens mun med stångbett än med tränsbett! Frågan är om hästen är ”mjuk i munnen” på stångbettet för att den tycker det är behagligt eller för att den inte törs annat? Ni har väl hört uttrycket ”som ett rakblad i en apas hand”? Enligt min mening är det lätt hänt att man lurar sig själv genom att sätta på ett stångbett. Ett akademiskt stångbett eller westernstångbett har dessutom i många fall väldigt långa skänklar vilket gör att hävstångseffekten blir ännu större än t.ex ett kandar el pelham med relativt korta skänklar…. 

Till sist så har ALLA system sina brister – och framför allt utövare som missbrukar (eller misslyckas med) systemet! Det finns likaså väldigt skickliga ryttare inom alla system – det viktigaste tycker jag är att den ridstil man använder måste ha HÄSTENS välbefinnande i fokus och att man hela tiden själv utvärderar och reflekterar över de metoder man använder! 

Jag tycker dock det är märkligt att inte fler fastnat för klassisk ridning J - det är SÅ häftigt när man får saker att fungera – personligen skulle jag ALDRIG gå tillbaka till mitt gamla sätt att rida (även om man ibland tyvärr halkar tillbaka i gamla hjulspår)… Men har man ”smakat champagne så vill man inte gå tillbaka till att dricka vatten igen” 

till toppen

åter till startsida

 Hästars förmåga att läsa av 
oss människor och varandra...

Jag upphör aldrig att fascineras av hur hästar (och andra djur också för den delen) läser av oss människor! De är mästare på att tyda såväl andra hästars kroppsspråk som vårt. Medan vi om vi ser en häst på lite avstånd (10-15 meter) kanske kan tala om vad hästen har för färg, ung storlek men inte så mycket mer så kan hästen inte bara se hur vi ser ut men även många gånger avgöra vad vi är för typ av människa! Hästar är fantastiskt receptiva (mottagliga) för inte bara vårt kroppsspråk utan även (tror jag) hur vi känner oss inombords....

Hästar reagerar på om vi är ledsna, glada, arga, irriterade, lugna osv. Att hålla på med hästar KAN därför vara väldigt utvecklande för en som människa om man ägnar tid åt att reflektera hur hästen reagerar på ens olika känslostämningar. Att t.ex försöka lära hästen något om man är arg och irriterad har inte stora chanser att lyckas! (Lika lite som man lyckas om hästen är förvirrad, nervös/rädd, arg osv - alla dessa känslor blockerar inlärningsförmågan!) Många gånger kanske man inte som ryttare/handhavare av hästen förstår kopplingen mellan hur man känner sig inombords och det resultat man uppnår (eller inte uppnår) i ridningen eller hästhanteringen. Det gjorde då åtminstone inte jag tidigare! Den insikten har jag kommit till med åren och via ibland dyrköpt erfarenhet...

Oerhört mycket av vår hantering av hästarna bygger på tillit mellan häst och människa. Oavsett om vi inser det eller ej.... Om man t.ex förväntar sig att hästen skall vara besvärlig att lasta, rädd för något, besvärlig att leda, inte gå att binda upp osv så är det ofta som en självuppfyllande profetia! Säkert ofta beroende på att hästen reagerar på små detaljer i vårt beteende. Å andra sidan går ofta dessa saker bra om någon gör det med hästen som inte vet om dessa "problem".... Just för att denna person inte förväntar sig problem.

Hästar KAN verkligen vara våra lärare om vi öppnar oss själva för den möjligheten. Min amerikanska tränare brukar säga "Det är inte hästen som behöver lära sig något - titta bara på en häst i hagen - det är RYTTAREN som behöver lära sig!" Detta tycker jag inte bara gäller ridningen utan överhuvudtaget all hantering av hästen. Det är inte i första hand hästen som skall lära sig vad vi vill - utan det är vi människor som måste lära oss tänka som en häst!

Hästar är dessutom fantastiska på att klura ut vad vi vill - TROTS att vi är otydliga/grova/motsägelsefulla i vår hjälpgivning. Hästen försöker ju hela tiden vara oss till lags och lyckas många gånger TROTS alla missar vi som ryttare/handhavare gör! Att bestraffa hästen när hästen inte förstår oss är därför mer än lovligt korkat! För tyvärr är det den inställningen som en del människor startar med - dvs att gör inte hästen direkt det vi vill (i ridningen/hanteringen) så skall den genast bestraffas... Försäkra dig istället om att det inte var DU som gjorde något fel... Det kanske är DU som i så fall borde ha rycket i munnen eller sparken i sidan! Eller..... Om man tänker så - tror du VERKLIGEN att DIN prestation skulle öka vid en sådan behandling???? 

Ovanstående innebär inte att man skall vara en "mes" i handhavandet av hästen men det hela bygger som sagt var på TILLIT och FÖRTROENDE!!! Dessa saker är en "two-way-street" dvs att man som ryttare/handhavare måste FÖRTJÄNA hästens tillit och förtroende. Gör DU det???? Eller är er relation byggd på DOMINANS??? Hur ser er relation ut? Fundera ett slag på det....

till toppen

åter till startsida